Lite om Spuntan och de som brukar hänga där

Jag brukar när jag hinner slinka in på Spuntino innan jag börjar jobba och ta en kaffe och lyssna lite på samtalen som pågår där inne. Det är ett dagis för frilansare det där. Vi har tatoo-Pia, mickebergphoto (storbloggarn), Ingemar, manuförfattaren Appelgren (eller -qvist) som ser ut att ha rökt 30 gooda cigg om dagen i 30 år, Johanna och Robert, han killen som bor på en båt och ser väldigt trevlig ut men som jag har glömt bort vad han heter, Elisabeth som har barn på samma dagis som jag (men inte länge till, synd) ägarinnan (fast hon är mammaledig nu), ägarinnans kille och många fler.

Om livet har små andingshål där man kan glömma det som tynger än och tvärtom bli lätt för en stund och bara tänka roliga tankar, är detta ett sådant. Jag blir alltid på gott humör när jag kliver in på Spuntino. Kaffet är klart över genomsnittet och stämningen på något sätt icke-elektrisk. I morse fjädrade jag dit fast jag hade så mycket att göra och absolut inte borde gå på fik, utan skynda mig raka vägen till arbetet. Jag bloggade en stund (föregående inlägg alltså), rökte en cigg med Robert (fan, han HETER väl så), tjatade lite om hur fint det är på Österlen och lyssnade lite på gubbsen som satt där inne i ett hörn och såg ut som grekiska dominospelare.

Tydligen rörde Micke Bergs vernisage i helgen om lite i grytan. Ett gäng bloggande damer hade letat sig dit, och nu är det som att grabbarna inte riktigt får någon rätsida på tillvaron eller sig själva längre. De är uppenbart berörda. Jag vet inte hur, men de uppehåller sig vid de där namnen och återkommer till dem gång på gång. Någon hade köpt bilder, någon var lite snygg, någon var en jävla kul tjej, osv. Det är bara roligt att se. Det är som att nytt syre har blivit tillsatt. Grabbarna blev tagna med garden nere, och jag tycker att de ser yngre ut än på länge. Och de längtar tillbaka till i lördags, det står skrivet i bottenskummet på deras caffe latte-glas.

Jag hoppas att Spuntino och den där stämningen finns kvar även efter sommaren. Att gå dit i bara 20 minuter just före jobbet, kan rädda en hel dag. Jag jobbade väldigt bra i dag. Bättre än på länge. Och jag ser ljuset i slutet av tunneln. Skarpt vitt, som en kvadrat där borta, närå, jag bara skämta.

Det ser bra ut. Skönt.