onsdag 11 juni 2008

Lite om Spuntan och de som brukar hänga där

Jag brukar när jag hinner slinka in på Spuntino innan jag börjar jobba och ta en kaffe och lyssna lite på samtalen som pågår där inne. Det är ett dagis för frilansare det där. Vi har tatoo-Pia, mickebergphoto (storbloggarn), Ingemar, manuförfattaren Appelgren (eller -qvist) som ser ut att ha rökt 30 gooda cigg om dagen i 30 år, Johanna och Robert, han killen som bor på en båt och ser väldigt trevlig ut men som jag har glömt bort vad han heter, Elisabeth som har barn på samma dagis som jag (men inte länge till, synd) ägarinnan (fast hon är mammaledig nu), ägarinnans kille och många fler.

Om livet har små andingshål där man kan glömma det som tynger än och tvärtom bli lätt för en stund och bara tänka roliga tankar, är detta ett sådant. Jag blir alltid på gott humör när jag kliver in på Spuntino. Kaffet är klart över genomsnittet och stämningen på något sätt icke-elektrisk. I morse fjädrade jag dit fast jag hade så mycket att göra och absolut inte borde gå på fik, utan skynda mig raka vägen till arbetet. Jag bloggade en stund (föregående inlägg alltså), rökte en cigg med Robert (fan, han HETER väl så), tjatade lite om hur fint det är på Österlen och lyssnade lite på gubbsen som satt där inne i ett hörn och såg ut som grekiska dominospelare.

Tydligen rörde Micke Bergs vernisage i helgen om lite i grytan. Ett gäng bloggande damer hade letat sig dit, och nu är det som att grabbarna inte riktigt får någon rätsida på tillvaron eller sig själva längre. De är uppenbart berörda. Jag vet inte hur, men de uppehåller sig vid de där namnen och återkommer till dem gång på gång. Någon hade köpt bilder, någon var lite snygg, någon var en jävla kul tjej, osv. Det är bara roligt att se. Det är som att nytt syre har blivit tillsatt. Grabbarna blev tagna med garden nere, och jag tycker att de ser yngre ut än på länge. Och de längtar tillbaka till i lördags, det står skrivet i bottenskummet på deras caffe latte-glas.

Jag hoppas att Spuntino och den där stämningen finns kvar även efter sommaren. Att gå dit i bara 20 minuter just före jobbet, kan rädda en hel dag. Jag jobbade väldigt bra i dag. Bättre än på länge. Och jag ser ljuset i slutet av tunneln. Skarpt vitt, som en kvadrat där borta, närå, jag bara skämta.

Det ser bra ut. Skönt.

8 kommentarer:

Borsökna Östergård sa...

Hoppla! Nu svindlar det lite för ögonen. Jag må dra dit och smaka på kaffet nån dag...Jag har fått "min bild" och tror mitt fått ett äkta Spuntino-ex...känns bra! kram

Anonym sa...

Han på båten bor inte längre på båten:Jonas,,,Robert heter han så rätt som du rökte med,,o grabbarna på Spuntino har alltid garden nere

Peace in mind sa...

Ha ha, jag vågade smyga mig dit och betala min bild i eftermiddags. Inga grabbar där då...

Anonym sa...

Som vanligt är Dina kåserier en lisa för själen, balsam för det kulturella och ett stort Monty Python för det stora hjärtat. Tack, Anders

(Och, ja, det verkar vara så illa att man inte kan få bedövning, extrakollat.)

Anonym sa...

Precis det fiket jag vill ha, här om hörnet. Trodde jag skulle komma tillbaka på lördagen, men det blev inte så. Fastnade för en bild men hittade varken prislista eller fotograf när jag väl var klar. Jag får ta det på reprisen, helst i slow motion.

Anonym sa...

Rutan, bilderna kostade 1700 kr,,,vill du ha en bild skickar jag den,,,beskriv den bara
mickeberg@hotmail.com

Elisabeth sa...

Det räddar rätt mycket av en dag att läsa en stund här hos dig också!
Bara så du vet!

Kram på dig..

Camilla sa...

Jonas på båten är ju numera skåneJonas ..trots att han inte är skåning... Spuntan är grymt..men Creperiet funkar oxå hoppas ni kommer ner. Tänkte om du hade lust att kolla lite på min amatörigafilm..maila mig gärna

Kram Camilla.
persson.camilla@gmail.com