I lördags kväll stod jag på balkongen och försökte lyssna på Bob Hunds konstert nere vid Eriksdalsbadet. Ceasars konstert några timmar tidigare hördes kristallklart, men när det blev dags för Bob Hund måste vinden ha vänt, för jag kunde bara höra publikens jubel mellan låtarna. Jag hade bägge händerna kupade bakom öronen och stod lutad över balkongräcket i riktning Eriksdal. Ibland tyckte jag att jag uppfattade en fras, men de var svårfångade och krävde absolut koncentration. Varje gång en taxi åkte förbi på gatan nedanför ville jag kuta ner och slå chauffören på käften. En stod och mullrade på tomgång i flera minuter just under balkongen. Du fattar ingenting, tänkte jag.
Det kan tyckas lite gubbigt att vara så fast vid just ett band. "Bara en gång i sitt liv är man helt i takt med de andra", skriver Tomas Andersson Wij. Jag måste ha varit det någon gång runt 95, när Bob Hund var föremål för minst ett NIke-reportage i månaden och aldrig fick en dålig recension. Jag såg den flera gånger om året. På Kvarnen, på Konstfack, på Hultsfred, på något obskyrt hak vid StEriksplan och på Gino. Jag ville klä mig som dem och en gång när jag mötte hela bandet på Tjärhovsgatan hälsade jag glatt, eftersom jag misstog dem för mycket nära släktingar. Och deras musik bekräftade allt jag kände. Den där bakvända känslan av att inte vilja synas, av att ens steg är för stela, eller att man har valt fel halsduk till jackan inför höstpromenaden. Känslan av att folk tittar bort eller att de tittar utan att vilja ha kontakt. Allt det där fanns i deras låtar och de gjorde mig lugn. Jag tror att Bob Hund gjorde mig lyckligare då.
Varför gick jag inte på konserten?
I går kväll var det fyrverkeri. Varför vet jag inte, men det var ett jäkla liv och bombardemang. Man såg inte någonting från balkongen, bara rökpuffarna och några små gnistregn som orkade sig upp över tallarna i Årstaskogen. Jag försökte inte ens titta. Stängde balkongdörren, gick ut i köket och sa till ungarna att det är läggdags nu.
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
5 kommentarer:
Varför du inte gick på konserten? Har det nånting att göra med ålder? Med att man känner en lite skavande känsla av obekäm "vara i fel rum-känsla"? Med Bob Hunds nya fans som är i lillsonens ålder. Han som nyss fyllt 15 tyckte dom var så bra, men bäst drag hade Teddybears tydligen. Och deras spelning kan jag lova att jag hörde kristallklart hemma hos mig...
Fru Kaos
Jo, det handlar nog om ålder. Men jag tror inte att jag hade känt mig obekväm. Det handlar snarare om prioriteringar. Det var lördag. Jag har varit borta rätt mycket på sista tiden. Lite taskigt med pengar, det är kallt ute, osv.
Teddybears såg jag 92 på Hultsfred. Då var inte han född än, om jag räknar rätt.
Jag har alltid närt en snobbig vilja av att få ha nåt för mig själv och endast behöva dela detta med ett fåtal likasinnade. Så var det med Bob hund: Jag älskade dem när de gjorde sina gratisspelningar på Kvarnen och andra ställen. När de spelades frekvent på p3 och blev hela dn-på-stans älsklingsorkester var de inte lika kul längre. Eller, i mina öron. Bandet Bob hund blev säkert bättre och bättre men fenomenet Bob hund började kännas smutsigt och använt.
Exakt samma känsla har drabbat mig gällande andra band: Metallica (ruttna sedan -88), Red Hot Chilipeppers (dog med "under the bridge"), Slayer (känns ofräscha alltsedan "seasons in the abyss"), The latin kings, Teddybears, queens of the stoneage m.fl m.fl.
Känslan kan även infalla vad gäller kläder!: Dr Martens (blev fula när de kom i fler än två modeller och färger) Fred Perry (när de gick att köpa i fler än två butiker).
Det sorgliga är nog bara det att det inte är musiken eller kläderna som blivit sämre. Det är bara jag som av oginhet och snålhet inte unnar andra att få ta del av bra musik och snygga kläder.
Eller så är det den gamla punkdevisen "har man släppt så mycket som en singel så är man en sell-out" som spökar.
Lillebror med medelklassångest
Mänskligheten-belyst och iakttagen på alla sidor,en paradox av sol och stjärnor...
Bob hund.
Alltså.
För mig är de större än det riktigt går att förstå nu, i deras samtid, av precis de anledningar man kan sålla fram ur din text och även lillebrors kommentar.
Om ni fattar.
Såhär: Det blir inte så att om femtio-hundra eller mer år, att det är Winnerbäck som folk kommer att lyssna på, referera till och minnas som svensk 1990/2000-tals-musik.
En bit musikaliskt inkapslad tid.
Skicka en kommentar