Bob Hund

I lördags kväll stod jag på balkongen och försökte lyssna på Bob Hunds konstert nere vid Eriksdalsbadet. Ceasars konstert några timmar tidigare hördes kristallklart, men när det blev dags för Bob Hund måste vinden ha vänt, för jag kunde bara höra publikens jubel mellan låtarna. Jag hade bägge händerna kupade bakom öronen och stod lutad över balkongräcket i riktning Eriksdal. Ibland tyckte jag att jag uppfattade en fras, men de var svårfångade och krävde absolut koncentration. Varje gång en taxi åkte förbi på gatan nedanför ville jag kuta ner och slå chauffören på käften. En stod och mullrade på tomgång i flera minuter just under balkongen. Du fattar ingenting, tänkte jag.

Det kan tyckas lite gubbigt att vara så fast vid just ett band. "Bara en gång i sitt liv är man helt i takt med de andra", skriver Tomas Andersson Wij. Jag måste ha varit det någon gång runt 95, när Bob Hund var föremål för minst ett NIke-reportage i månaden och aldrig fick en dålig recension. Jag såg den flera gånger om året. På Kvarnen, på Konstfack, på Hultsfred, på något obskyrt hak vid StEriksplan och på Gino. Jag ville klä mig som dem och en gång när jag mötte hela bandet på Tjärhovsgatan hälsade jag glatt, eftersom jag misstog dem för mycket nära släktingar. Och deras musik bekräftade allt jag kände. Den där bakvända känslan av att inte vilja synas, av att ens steg är för stela, eller att man har valt fel halsduk till jackan inför höstpromenaden. Känslan av att folk tittar bort eller att de tittar utan att vilja ha kontakt. Allt det där fanns i deras låtar och de gjorde mig lugn. Jag tror att Bob Hund gjorde mig lyckligare då.

Varför gick jag inte på konserten?

I går kväll var det fyrverkeri. Varför vet jag inte, men det var ett jäkla liv och bombardemang. Man såg inte någonting från balkongen, bara rökpuffarna och några små gnistregn som orkade sig upp över tallarna i Årstaskogen. Jag försökte inte ens titta. Stängde balkongdörren, gick ut i köket och sa till ungarna att det är läggdags nu.