Fönstret från mitt skrivbord vetter ut mot backen upp från Bondegatan, till Åsögatan, vilket gör att alla som passerar liksom kan blicka rakt ner på mitt skrivbord. Granne med oss ligger en ungdomsgård, så de ogenerade blickarna blir rätt många. Nu hade jag tre 14-åringar som stod och glodde rakt in på mig när jag läste DN-kultur på nätet. Eftersom jag satt med skärmen lite vänd från fönstret, slog det mig att de kanske trodde att jag satt och tittade på porr. Gulljävel kanske det tänkte. Det spelar ingen roll, men det blir lite jobbigt när man börjar se på sig själv och bedömma sig själv från ett utifrånperspektiv när man är på en så privat plats som jobbet.

Jag vet inte om vårt kontor ser extra spännande ut utifrån. Men det är inte ovanligt att vi har ett gäng ungar som står och blåstirrar in genom fönstret. Ibland röker de cigaretter eller spottar små vita loskor på fönsterbrädan (men då säger jag till), ibland står de och skriker elakheter till någon jämnårig en bit längre ner i backen. Förmodligen vore jag en gubbjävel om jag brydde mig för mycket. Men faktum är att just den här skyltfönstertillvaron gör att jag alltmer känner mig som en; att avståndet mellan mig och dem blir så tydligt.

Det här är ju en perifier betraktelse. För det mesta är jag allt för ockuperad av det som händer här INNE för att orka bry mig om hur vi som jobbar här framstår för de som passerar.

Nu ska jag åka hem och ha onsdagkväll. Blir trevligt. Bra på TV är det också. Tell me you love me.