"..jag såg stora havet i dag/jag förstod hur stort det var"

Familjen sov på vägen hem från syrrans land i går. Två timmar genom uppländskt landskap, först roslagsskogar, sen jordbruksbyggd runt Uppsala och så slätt och motorväg. Det var som att åka från den lyckliga sommaren, genom vemodet och in i förtvivlan. Uppland blir bara fulare ju längre söderut man kommer, men Stockholm är en oas i det depressiva landskapet. När vi stod vi rödljusen vid Tegelbacken med huven mot Riddarfjärden och Södermalm kände jag att jag var hemma igen, på ett bra sätt. Jag kommer aldrig att lämna Stockholm. Jag kommer att bo här tills jag dör. Allt annat är nervösa ryckningar från ett understimulerat nervsystem.

Under hela bilfärden lyssnade jag på Jakob Hellmans "..och det stora havet". Den undgick mig nästan fullständigt när den kom och under de 20 år som följde, men jösses vilken skiva. Konstigt nog gillar jag den mest daterade låten bäst. Titelspåret "och det stora havet" har en produktion som luktar både Glennmark och Imperiet, men när refrängen kommer och Hellman klämmer i med "jag såg stora havet i dag/jag förstod hur stort det var" känner jag hur jag bara måste trycka gasen lite närmare botten.

I dag såg jag Youtubeklippet som skildrar hur en ung kvinna sjunker ihop och dör på en gata i Teheran, träffad i bröstet av en kula. Jag orkade bara se klippet en gång, men vad jag minns uttryckte hennes blick snarare förvåning än någonting annat. Hon lär ha talat i mobiltelefon och hamnat lite på efterkälken från den grupp hon var i sällskap med när hon träffades av kulan. Några korta ögonblick senare var hon död. Livet är så meningslöst skört.