I morse när jag satt på toaletten med rinnande kranar och läste tidningen såg jag att finansminister Anders Borg skulle vara med i morgonpasset och där bland annat prata om sitt intresse för den litterära genren "fantasy", så jag avslutade, stängde av kranarna, gick ut i köket och knäppte på radion.
Anders Borg hade redan snurrat upp hela redaktionen runt sitt lillfinger. Han var kung i studion. Kodjo Akolor liksom fnissade förälskat och Hanna Fahl hade fullständigt tappat det där lite elaka, briljanta som hon brukar ha som en underström i rösten när hon pratar. Anders Borg gillar Lou Reed, han har en hund som heter Frodo och han och hustrun delar på allt.
Tjenare!
I går hörde jag inledningen från riksdagen när han la fram höstbudgeten. Här var Borg allvarlig, koncentrerad och lite nervös. Jag tyckte att han gjorde ett stadsmannamässigt intryck och jag tänkte att va fan, de kanske ska få en chans till, borgarna.
Men nej!
Varför kan de inte hålla sig till detta - att presentera budgetar och tala allvarligt, varför måste de dyka upp i radio och prata om fantasy och musik och spela folkliga? Jag tror inte på det där. Känner ingen respekt alls. Fredrik Reinfeldt gillar Gyllene Tider, och någon gång före förra valet ansåg han att det var viktigt att denna oerhörda information gick ut till väljarna. Aj, aj, aj.
Nu i morse tittade jag och Mimmi på ett program från 1976 på svt play. Det var ett porträtt av det gamle borgarrådet Yngve Larsson, han som bland annat ansvarade för omdaningen av norrmalm, och som lär ha kallat höttorgsskraporna för "fem händelska trumpetstötar". Yngve Larsson bar fluga, kunde inte säga R och tänkte efter noga hela tiden. Han föreföll något torr i munnen, men var vältalig och oerhört kvick. Så kvick som man bara är när man fullständigt skiter i just det där folklighetstvånget. När intervjun hade pågått i en halvtimma, frågade Nils Petter Sundgren, som ställde frågorna, om Yngve Larssons relation till konsten. Han hade redan konstaterat att Larsson gärna läste Tranströmer och Birger Sjöberg. Finns det någon koppling mellan konst och politik, ville Sundgren veta, är konst viktigt för dig, Yngve Larsson?
Yngve Larsson började tala om Birger Sjöberg och påbörjade ett långt resonemnang, men så avbröt han sig och fällde följande odödliga citat:
"Det måste finnas en orgelton."
Det måste finnas en orgelton. Det är ju poesi i sin renaste form. Det inger respekt. Det värmer mig i djupet och säger så oerhört mycket mer än allt jävla dravel om fantasy och billig musik som dagens folkvalda skvätter omkring sig för att vinna våra hjärtan.
Det måste finnas en orgelton.
Känn på den, Anders Borg.
Lösenordsskyddad: Första gången
5 dagar sedan
12 kommentarer:
Fy fan, det tog, det var jävlans bra.
Bra inlägg Sparring!
bra
Men Borg tillhör ju verklighetens folk! Dom som är som folk är mest. Vilka dom nu är.
Åh.
Bra inlägg. Intressant.
Anders Borg är en av mina verkliga idoler, han ÄR faktiskt på riktigt, mer på riktigt än många andra politiker jag har träffat.
En av mina hundar har vid en frukost gruffat vid matskålarna med Frodo. Sagan om Ringen och kampen för det goda är grundlagt i finansministerns hjärta.
Varför inte låta dem vara mer än bara politruker, de som faktiskt ÄR mer? Det har ju betydelse. Det har betydelse om de har fastnat mer för Marx än Tolkien. Jag är helt säker på att finansministern följer sin hjärtas flöjt.
Maktpersoner som är komplexa och inte bara helt insnöade på ett enda ämnesområde litar jag mer på, då jag tror att de har större förmåga att sätta sina extrema kunskaper in i sammanhanget verkligheten.
Tror jag. Och den där Borg hade om han inte blivit ûberekonom varit professor i litteratur/fantasy eller något annat som han intresserat sig för. Att han blev finansminister är på ett sätt en förlust för humanioran, kulturpolitiken och inte minst TV-sofforna...
Och ja, Anders Borgs fru har en egen karriär med chefsposition som hon jobbat sig upp till helt på egen hand, och hon är också en helskön, klok och smart person, så att de delar på om inte allt så iaf det det som går att dela på, det tror jag faktiskt på.
Om man ska råka födas i en familj där båda ens föräldrar jobbar häcken av sig så tror jag den där familjen är över genomsnittet bra och förmedlar goda och jämställda värderingar...
Ursäkta mitt försvar för några enskilda personer här, när inlägget mer var generellt, tror jag, eller?
Men problemet blir att ingen person ju är den där generella personen enligt mallen, varken som god eller dålig förebild...
Och sen undrar jag om det inte vore bra att luckra upp "politiker-facket" lite.
Hur ska vi få sköna personer att engagera sig i politiken om man hela tiden blir ytligt mätt och vägd och dömd, vilka är det som blir kvar?
Vänta, vänta, förresten,
billig musik?
är det Lou Reed eller Gyllene Tider?
Från hästens mun vet jag att finansministern gillar Ebba Grön & Imperiet, hur värdesätter vi det?
Vänta igen, vi bortser från övrigt kommenterat,
det här intresserar mig,
vad är frågeställningen egentligen?
Kan du definiera frågeställninen?
Godiva, nu vänder du upp och ner på hela mig känner jag. Härligt med kommentarer som inte bara köper de snajdiga formuleringarna, utan faktiskt skärskådar innehållet lite.
Jag gillar också A Borg på något sätt. Men jag är allergisk mot alla försök till folklighet från maktpersoner. Kanske blev jag skadad redan under Göran Perssons tid vid makten.
Lou Reed är inte skräpmusik, bara tråkig. Gyllene tider har jag svårt för.
Om finansministern gillar Ebba Grön har han i vilket fall som helst lyckats undvika att ta allt för djupt intryck av texterna.
Fantasy går fetbort. Fantasy avhandlar ofta polariteten mellan det goda och det onda/det ljusa och det mörka. I verkligheten finns ingen sådan polaritet. Inte i min värld. Förhoppningsvis inte i Anders Borgs värld heller.
Vad är frågeställningen? Vet inte.
Ta och titta på Yngve Larsson-filmen nu. Du kommer att gilla den.
Vem är det som fyllepostar tjatiga & aggressiva kommentarer i Godivas namn på nätterna? Ska man inte kunna lämna datorn inloggad.... ; -)
Förlåt, jag var inte så arg som det verkade, eller jo, kanske, fast på något annat egentligen.
Jag har aldrig lyckats läsa nån Fantasybok, jag kan inte hålla ordning på alla konstiga namn & sånt, men kampen mellan ont och gott tror jag ändå är rätt verklig? Den lever åtminstone i mig varje dag, i stort som smått.
Men - polarisering - om man lyckas komma vidare från frm retoriken tror jag man har hoppat fram många steg.
Att någon lyckas betyder inte automatiskt att någon annan får det sämre. Ibland, men inte alltid.
Den nyttiga / goda egoismen är en intressant diskussion, och om det är bra eller dåligt att vissa tjänar jävligt mycket pengar.
Om folklighetens vara eller inte vara har jag inget bra svar/motfråga på.
Jag har självklart skrattat åt Görans Perssons dans med kossan Doris eller vad hon hette, och där funderar jag på om inte gränsen går ungefär.
Det hade varit intressant att få fråga Göran om vad han tänkte då? Trodde han att han skulle charma blivande väljare, eller tänkte han att han skulle få unga människor medvetna om att det finns någon som jobbar som typ chef för det här landet och att han har lite humor också om det krävs...?
Jag ska kolla på filmen så fort jag får vettig internetuppkoppling,
är mycket glad att du har engagerat mig till det,
men - en undran till bara:
"Om finansministern gillar Ebba Grön har han i vilket fall som helst lyckats undvika att ta allt för djupt intryck av texterna."
Hur menar du?
kram,
(hur skickar man en helt oironisk *kram*?)
Hallå där Godiva!
Dina inlägg var inte alls tjatiga eller arga, utan uppfriskande som omväxling från alla "jag håller med"-kommentarer man som bloggare drar på sig (och iofs gillar).
Tack & Kram!
http://sv.wikipedia.org/wiki/Yngve_Larsson
:-)
Skicka en kommentar