Tvångstankar. Jag har inga. Aron Flam har just inlett en serie inlägg på sin blogg i ämnet. Om tvångstanken att peppra mjukisdjuren på Gröna Lunds-attraktionen "Machine Gun Kelly" med luftkulspruta, istället för att peppra den sheriffstjärna som är för ändamålet avsedd. Det är en fin liten tvångstanke, tycker jag, det finns värre. När jag bodde i Fruängen på 80-talet, kunde man frostiga dagar se märket av någons fuktiga tunga på alla lyktstolpar längs gångvägen från Fruängens centrum ner till Mickelbergsvägen, som skilde oss från Långbro sjukhus. Märken av en tunga och om det var nyfrost och bara ett tunnt lager is över vattenpölarna, även märken efter en kropp som hade lagt sig i dem, krossad is, och avtrycket av en stor psykofarmakatung kropp.
Jag kämpade med just den tvångstanken när jag var liten. Fortfarande kan jag minnas känslan in munnen när tungan nästan har fastnat. Den där klistriga, lite stickande förnimmelsen och smaken av iskallt damm efteråt. Så gick vi runt, med nariga läppar och snoret rinnande och kissdroppar i byxorna och tänjde gränserna när vi var små. Men mitt tvång var svagt, och när jag äntligen närapå hade fastnat, la jag av. Och lyckades avhålla mig från att skaffa mig några nya tvång.
Ibland kan jag nästan tycka att det är lite löjligt att inte ha någon tvångstanke kvar. Lite fattigt på något vis. Jag menar, det är ju ändå en demon, ett inre projekt som kräver att man ser terapeutiskt på sig själv mellan varven. Ju helare en människa är, ju tråkigare blir hon. Förra sommaren när vi åkte hem från Gotland hela familjen var det så grov sjö att absolut ingen kunde hålla maginnehållet. Folk låg på golven och spydde, någon skrek tomt på hjälp, till och med personalen vid informationen kräktes. Mina barn låg under ett bord och trodde att de skulle dö och själv upplevde jag de tre timmarna som absolut oändliga där jag satt med blicken stint vid ett reklambudskap från rederiet som sa att "tänk på att du är en del av någon annans upplevelse". Alla hade dödsångest. Alla tvingades uppsöka rum i sig själva som de inte hade varit i på länge.
UTOM två kärringar som satt vid bordet intill oss och käkade greksallad. De åt och stoppade i sig och pratade demonstrativt om någonting helt annat. Om något som absolut inte hade med vår gemensamma upplevelse att göra, typ om en busstidtabell, typ om att bussen från Nynäs till centralen ju trots allt är ett bättre alternativ än tåget.
Och bland alla människor på den där båten (vi var över tusen) kom jag på mig själv att tycka synd om just de där två. Vilka fattiga liv, tänkte jag. De släpper inte in det här. De stänger det terapeutiska kaoset ute. Och när vi kommer fram och alla mår jättebra igen, ja bättre än någonsin rent av, har de gått miste om någonting stort och mycket omvälvande.
tisdag 6 oktober 2009
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
4 kommentarer:
"tänk på att du är en del av någon annans upplevelse"
haha.
Apropå tanterna med greksalladen:
Det är inte alltid lätt att släppa in och låta röra om.
Men du har rätt.
Bejaka det inre kaoset!
Jag har förstått att tvångstankarna finns för att hålla ångest borta och ångest väl hanterad och lyssnad på gör nog att man kan få ett rikare liv på nåt jobbigt sätt.
Jag hatar Obama.
Skicka en kommentar