Nu smäller det.

Det är natten före första avsnittet av julkalendern, Superhjältejul och jag känner mig som ett barn kvällen före julafton. I morgon klockan 07:15 sitter hela familjen i hörnsoffan och kisar mot det skrapa TV-ljuset. Det har varit min positiva målbild under hela arbetsprocessen - just den där första morgonen med familjen. Ungarna har året till ära fått varsin papperskalender som jag noggrant har namnat. Jag har också präntat in i dem att inte tjyvkika bakom luckorna, särskilt inte bakom en viss lucka, för då blir hela spänningen förstörd.

Jag såg ju som de flesta redan vet hela kalendern förra söndagen och jag känner mig stolt, glad och trygg. Och så här kvällen innan vill jag lova att den kommer att bli omtyckt. Det är så många duktiga människor som har lagt ner så mycket arbete på den och julkalendern 2009 förmedlar så mycket värme och så mycket humor, så projektet kan liksom inte misslyckas.

Ett sångnummer i varje avsnitt blir det. Henrik och Sara har skrivit texterna och Saras kille Robert har tonsatt. Riktigt bra! Riktigt lyxigt! Och Eva Rydberg. Jävlar med vilken kraft hon sätter ner foten i Superhjältejul. Vi visste ungefär halvvägs in i arbetsprocessen att det skulle bli hon och jag blev nästan rädd. Hon var ju med i Trolltider. Herregud, nu ska jag, som bara var en liten unge som satt där med pepparkaksdeg i munnen och kissdroppar i byxorna och försvann in i den där julkalendervärlden 1979, nu ska jag skriva åt HENNE. Mrs Julkalender. Det finns ett ord för sånt (ett ord som jag egentligen inte tycker om, men som passar här): Räkmacka.

Den 17/12 förra året la vi sista handen vid våra avsnittsmanuskript, jag, Jan Vierth och Pascale Vallin Johansson. Sen dess har jag tänkt lite på julkalendern varje dag. Nu smäller det!

(Jag är medveten om att jag nu har uppat mitt eget arbete innan någon recensent har sagt sitt, jag vet inte hur det ser ut rent strategiskt, men det skiter jag i. Jag är mycket stolt över att ha fått vara med och göra Superhältejul. Det kan ingen i hela världen ta i från mig.)

Om Thåström

Peter Barlach skriver om Thåström i dag. Han skriver om Thåströms kanske bästa låt någonsin, "Brev från tionde våningen" och han skriver att han alltid har tolkat texten som ett brev till en vän som har dött.

Men i lilla häftet till nya skivan (där för övrigt hela den intervju ur vilken DN-hade saxat en lysande sekvens häromdagen finns återgiven) berättar Thåström att låten är skriven till en ljudteckniker "Blutte", som han hade förlorat kontakten med och kände sig lite besviken på - vart tog du vägen typ - men att låten förde dem närmare varandra igen.

Om jag tolkar Peter Barlach rätt, tycker han att detta känns en smula taffligt. Jag håller inte med. Att sträcka ut handen till någon som har funnits i ens liv en gång och öppet förklara sin tillgivenhet är på något vis långt starkare än att skalda om den som har dött. Det är väl det naknaste en man kan göra?

Ja, och i hela den där skivan som kom för en fyra fem år sen, är Thåström närvarande på ett helt nytt sätt (vilket Barlach också skriver). Här har han äntligen skakat av sig de där halvkrumma poserna, han har lagt sin dimmiga och lite småpatetiska aurorapoesi åt sidan och står upp på ett helt nytt sätt. Jag hade nästan glömt bort honom, lagt honom till handlingarna, men blev fullständigt nockad när jag hörde skivan.

Jag tycker att man kan jämföra Thåströms kurva med Bruno K Öijer, som var obegriplig och avantgardistiskt nerknarkad i TV fram till mitten av 80-talet, men som hittade något nedtaget och kommunikativ som han fortfarande håller fast vid.
Sånt gillar jag.
Jag gillar tydlighet och enkelhet. Det är grundförutsättningen för riktigt stor poesi.

Och här är texten jag refererar till: Kopierad direkt från Barlachs blogg:

Jag tänkte faktiskt att jag skulle skicka dig ett brev
Eftersom vi aldrig pratar eftersom vi aldrig ses
Hur går det runt nu, bäste broder
Vad ser du längst där uppifrån tornet
Ser du allt, allt det där som gjorde oss till det vi blev

Du har väl hört att jag flyttar hem igen I vår
Synd att du aldrig kunde komma ner och hälsa på
Men livet går isär och man har så fullt upp
Med sin egen värld
Och jag vet att jag borde ringt dig
Mycket mer än vad jag gjort

Det är kväll här och jag jag har fyllt
Mitt huvud med tingeling
Och man blir sentimental av ingenting
Tungt sjukhus på Rådgsvedsgår'n
Och söndagsfyllorna på Skebohov
Kommer du ihåg och Lena pling plong
Var bara sjutton år

Är det is på fotbollsplan I år
Står trettonvåningshuset kvar
Där det stod när jag drog
Jag minns en massa fester
Där hos Elton på balkongen
Det var där jag rökte braj för första gången
Och hur många timmar har man väntat
Där nere på stationen
På nån eller nåt som aldrig aldrig kommer
Och det känns som om det var hundra år sen
Eller om de va igår

Köpenhamn är bra om man inte vill vara med
Det kan gå dar här utan att jag pratar med en själ
Jag gillar barerna I mitt kvarter
Och månen här är den vackraste som jag vet
Man kan leva ett liv här I hemlighet

Om linje nitton tar mig hela vägen ut
Om den här vintern nånsin nångång
Kommer att ta slut
Så ses vi nån dag där längst upp i tornet
Tills dess ha det gott
Och sköt om dig
Ta det lugnt
Hälsningar från mig

Vet inte om det hör hit, men jag tycker att nyktra alkoholister är intressantare än de som fortfarande dricker. Jag vet inte heller om Thåström är nykter alkoholist, men han skaldar som en.

Ateljé Lilla Blå

Titta vem som har öppnat eget på Ringvägen:

Jag skärmdumpade den här kommentaren från Johan Skölds blogg. Inlägget handlar om humorTV, men jag tycker att kommentaren är relevant för så oerhört mycket mer, låångt utanför TV-mediets gränser.
Inget ont om OBH-nordica, nödvändigtvis, mer än att de designar saker som går sönder hela tiden och är fula.

kung fu indian

När jag var liten ville jag alltid att pappa skulle ta kort på mig och brorsan när vi "var i luften". Men med dåtidens teknik och begränsningen 36 (eller 24) bilder på en rulle, var man aldrig säker på om något hade fastnat på bild. Sen skulle man ju vänta i åratal innan bilderna kom fram och då kanske inte ens bilden skildrade "Anders i luften", utan bara "luften", eller "Anders har just landat".

Bilden på Mårten som flyger över soffan är en exponering i en serie om ungefär 70 som jag brakade av en söndag i våras när båda pojkarna var hemma och hade ovanligt mycket spring i benen. Jag minns att de ville se varje bild just när de hade landet. Jag minns också att de var rätt så allvarliga. Det låg konkurrens i luften. De köade dåligt till uthoppet på soffans armstöd, Mårten trängde sig före och var otålig. Alex grät någon gång. Men just när de var i luften, skrattade de, liksom per automatik.

Och jag tror att det var just det jag ville åt när jag var liten. Att bli fångad just i den där ögonblicket av frihet när inget höll mig fast. När jag hängde mellan tak och golv och var liksom tyngdlös. Hur såg jag ut då?

Jag minns att jag la ut ett gäng av de här bilderna på facebook under rubriken "kung fu-indianer".
Varför?
Tja, det är väl uppenbart?

superhjältejul

Förhandsvisning i dag. Ischoklad och mingel med julmust. Och så 6 timmar i biomörkret.
Oj, oj, oj vilken bra kalender!

två ord

Ronnys farsa var bonde. Märkligt. Trots att vi bodde långt ute på landet där det gick kor lite överallt och betade, var Ronny det enda barnet i min skola som hade en farsa som faktiskt ägnade sig åt jordbruk på riktigt. Släkten hade gjort det i 400 år säkert. Ronnys farsa skulle bli den sista. Men då, hösten 1979, var det ingenting Ronny tänkte på.

Han hade rejäla, blålila fåror under ögonen och hade sitt råttfärgade hår klippt i lugg, med lite långt på sidorna. I dag är han en grov karl med feta valrossmustascher, men då var han en benig liten grabb som gärna slogs. Jag föraktade honom i smyg och bestämde mig nästan genast för att det var han som var den stora mobbaren på Lågalma skola. Problemkillen som alla var rädda för. Men det har inte slagit mig förrän nu, att det var Ronny som var förtryckt. Inte jag.

Ronny såg upp till Pelle och Jeff. De var ett år yngre än Ronny, men fick hår på snoppen redan i trean och kunde snusa grovsnus utan att kräkas och gjorde det helt öppet inför lärarna. Ronny försökte också snusa. Men när han låg inne på toaletten och kräktes, hade han hela skolan i dörröppningen. Vi bevittnade hans misslyckande mycket noggrant. Så var det alltid. När Ronny råkade i slagsmål, eller slog sig så att han grät, var det som att någonting stannade upp på skolan. Vi var bara runt 30 elever, men alla registrerade Ronnys fall och jag tror att vi upplevde en gemensam orgastisk sensation varje gång vi såg honom förnedras. Ronny fick inte lyckas. Han tillhörde ett utdöende släkte och han skulle hållas nere. Och Ronny strök kräket från läpparna med avigsidan av sin lantmännenjacka och skickade iväg en träsko mot flocken. PissCamilla fick skon i huvudet och fick åka hem med hjärnskakning. Och så gick alla ungar hem och berättade och någon ringde till skolans överhuvud och tillslut fick Ronnys pappa ett bekymrat samtal från skolan. Och Ronny fortsatte att vara den stökige, nästan mdb-skadade unge, vi hade bestämt att han skulle vara.

Men han var rätt skön på något sätt. När vi skulle klättra i träd, tog han på sig sina höga läderstövlar - Tsarens Kurirstövlarna som han kallade dem - och lyckades stamklättra flera meter upp i en tall innan han ramlade ner och började gråta. Han kunde snickra ihop en AK-4:a av en vanlig planka med bara tre enkla handgrepp. Han kunde köra traktor och backa med släp när han var bara åtta år. Han var romantiker och idylliserade sitt bondgårdsliv och kunde köra in handen i röven på en kviga när han visade hur inseminörn hade gjort. Han visste var man fick hoppa och var man skulle passa sig väldigt noga, när vi lekte på höskullen där hemma. Det luktade dieselolja om honom. När han kom hem från skolan tog han på sig blåställ.

Vi brukade träffas varje morgon uppe i byn, vi ungar som bodde i Tuskå och skulle med samma buss till skolan. Bussen stannade och plockade upp oss vid postkuren där alla brevlådor hängde. Den var bra, postkuren. Där kunde man dra sig undan om man behövde. Ibland gick jag in där och grät när jag kom av bussen, om jag inte orkade hålla mig tills jag kom hem.

Ronny hade varit på bio inne i Tierp och sett "Repmånad" med Loffe, kvällen innan. När jag och brorsan kom till postkuren stod han uppe på en grindstolpe och la ut texten för några andra ungar. Ronnys lillebror Rickard stod nedanför med ryggen mot stolpen och flinade glatt. Jag vet inte om Rickard också hade varit på bio, men han såg glad ut. Ronny beskrev och la ut och citerade de där idiotreplikerna ur den där buskisrullen. Och jag lyssnade och funderade. Efter ett tag kände jag att det var läge att sätta åt Ronny. Jag kunde ju inte låta honom pågå där hur länge som helst, helt oemotsagd. Här var det jag som brukade snacka, inte den där bonnläppen.
"Du Ronny", sa jag. Jag avbröt honom för han stannade upp mitt i en mening och tittade ner på mig utan att andas.
"Tyckte du att storyn var verklighetsförankrad då?"
Två svåra ord: "Story" och "verklighetsförankrad". Jag hade just lärt mig dem. Jag visste knappt vad de betydde, men var rätt säker på att Ronny var ännu sämre rustad än jag på den fronten.
Ronny svarade inte. Han tog bara ett skutt ner från stolpen och gick fram till mig.
"Tjena Sparring", sa han och gav mig ett karateslag i nacken så att jag slog i marken.

Jag grät väl, men jag tror inte att jag brydde mig om att tjalla ens. Jag fick skylla mig själv, måste jag ha tänkt. Det tycker jag i varje fall nu, när jag sitter här och minns det hela.

man ska betala också

..just det..81000 i restskatt...fick just reda på det, av bokföringsbyrån, by the way bara, i en bisats när vi pratade om något helt annat...

Medelhavet i sommar: good bye!

Vinden river i träden som växer på kullen här utanför. För några veckor sen var hela kullen avspärrad med polistejp. Jag stod en hel morgon och dumstirrade ut genom köksfönstret, men fick inte se ett skit. Sen efter några timmar tog de bort tejpen och så kunde livet rulla på som vanligt igen.

Det verkar som att det händer spännande grejer med familjens boendesituation. Det verkar som att vi har vunnit värsta högvinsten på bostadsförmedlingslotteriet. Jag är helt svettig i tinningarna. Håll tummarna.

Hemma med sjuk Stella idag. Stackarn, jag har tvättstugan också och fick bära ner henne när jag skulle byta maskin. Hon satt på mangelbordet och kved medan jag hängde tvätten och jag bara: "tyst, tänk på grannarna." Men nu sover hon i mitt och Mimmis rum. De sover bäst där inne, barnen. Man kan säga att barnens goda nattsömn sker på bekostnad sina förldrars.

Bilden har Mårten gjort. Mimmi har skrivit. Bilden föreställer Mårten som dansar och någon annan som tycker att han är bäst.

Hammarby sjö

Hammarby sjö. En smal cigarrformad sjö mellan Södermalm och Hammarby sjöstad. Öppnas med slussar i båda ändar. En plåtfärja korsar sjön en gång i kvarten. På 1800-talet släpade sig mammorna ner hit för att tvätta med klappträ. De som har läst PA Fågelströms böcker, minns säkert hur Lotten en marsdag i slutet av 1890-talet ljudlöst gled ner i sjön med pannan först och var borta för alltid.

Den är ingen badsjö, Hammarby sjö. Inte någon promenadsjö heller. Det är en ta sig över så fort som möjligt-sjö, en passa sig för att gå ensam vid på natten-sjö, en sjö uti vilken många obetalda skulder har reglerats med livet. En sån sjö. Hammarby sjö. Min sjö.

fortsätt simma

När jag loggar in på blogger kan jag också klicka i "kom ihåg mig". Jag brukar hoppa över det, för det känns som ett så desperat rop på något sätt. Man vill ju bli ihågkommen ändå.

Spuntino i morse. Jag fick mitt kaffe utan att beställa. Då känner man sig ihågkommen. Det var fullt klockan 9. Alla frilansare som söker trygghet och sammanhang innan de ger sig ut i sina otrygga yrkesliv. Vi lever ju stenhårda liv allihop, innanför tunna, tunna membran ut till katastrof och ruin. Jag har börjat förlika mig med tanken på att det alltid kommer att vara så här. Har rent av lärt mig leva med det. Och det kanske är på tiden; jag har inte haft en anställning sen 1991. Har sen dess aldrig vetat om jag kommer att kunna betala hyran om ett halvår. Har alltid kunnat betala den. När jag var i New York för tio år sen sa man allmänt att "i den här stan måste man simma hela tiden - den som slutar simma sjunker". Så är det naturligtvis här också och med den insikten kommer också en tvångsmässig längtan efter att just sluta simma. Att ligga kvar i sängen på morgonen. Att bara skita i att ringa det där samtalet. Att inte försöka prestera sitt bästa i det där projektet som kanske kan bli något-någongång. Ibland bara. Att ge efter. Ge upp.

Men det gör man inte. Inte om allt bara fortsätter som det ska. Inte om man inte får en massiv attack i något vitalt organ och måste "omvärdera sitt liv och komma tillbaka". Och visst verkar det som att de som tvingades göra det, efter att det där oväntade slaget kom, framstår som ett par snäpp lyckligare efteråt?

Vaknade 04:08 i morse och trodde att jag hade försovit mig. Gick upp och läste båda tidningarna - bl a Aase Bergs recension av Erik Beckmans samlade kritik. Fick ont i magen när jag såg bilderna av Erik Hamrén i DN-sporten. Läste en kulturnotis. Fattade ingenting. Rocky var obegriplig och lite ångestframkallande. Såg att det ska bli varmt i Skåne om några dagar. Somnade om.

Dålg på att uppdatera bloggen

Jag har varit mycket dålig på att uppdatera min blogg den här hösten, jag vet, men det beror inte på bloggtröttma, utan snarare på tidsbrist. Jag tänker hela tiden att "det där ska jag skriva på bloggen" men när jag väl ska in, hinner något annat emellan.
Synd, för jag saknar själva motionsskrivandet. Den där grejjen att sätta ner fingrarna och inte ta upp dem igen förrän 3000 tecken senare. Men det kommer att dröja ett tag innan jag är där igen. Jag har en gigantisk hög arbete som måste plöjas först.

Men en liten rapport från mitt liv:
Barnen hotar hela tiden med att bli sjuka. De är kalla om fötter och varma om rygg när man hämtar dem på dagis och i skolan. Men det bryter tack och lov inte ut. Känner mig själv lite knako också. Ont i leder och en trötthet som kan nå rent filmiska höjder framåt klockan kvart i fyra på eftermiddagen.

Stå upp på El Mundo puttrar på och gör det bra. Klubben har blivit en riktig hit och jag är oerhört glad att jag frågade Björn om han var intresserade av att köra klubb, den där gången i våras.

I kväll har jag uppträtt på komikaze, som är en annan klubb här i stan och på torsdag ska jag upp igen, då på Tiny comedy.

Men allt detta är bara sådant som fladdrar förbi i floden av saker som måste göras. Ibland kan jag komma på mig själv med att känna mig viktig. Som en man i 40-årsåldern. En man med många åtaganden, en man som ständigt pressas av beslut han ska fatta och tider han ska passa.

Men så är det naturligtvis inte.
Det bara verkar så just för ögonblicket.

dubbel pannkaka

Jag käkade stek med brunsås och gelé till lunch i dag. Nere på en sylta, en riktig sylta, på Tegelviksgatan. Där var folk gråa i ansiktet av rökning och de allra flesta åt ärtsoppa och pannkakor eftersom det är torsdag i dag. Många tog en dubbel portion pannkakor och hoppade över ärtsoppan och sköljde ner med standardmjölk. Och vi satt där och drog i oss vår mat medan gråheten rann in i oss, min kollega och jag. Jag funderade kort på varför folk gör det där "dubbel pannkaka"-valet. Har de inte läst i tidningarna? Har de inte tittat på kunskapskanalen? Dubbel pannkaka och rökning. Och kaffe på det. Man fick småkakor till kaffet också. Något sött på maten, det är bra för matsmältningen.

AIK vann SM guld tillslut. Hurra!
Jag har inte varit utanför porten på hela dagen. Går omkring med en känsla av urtuggat godis i munnen. Som alltid vid den här tiden på året börjar vi gå igenom gamla vantar och snoriga halsdukar. Ambitionen är att slänga och skapa nya utrymmen i våra garderober. Men mycket lite slängs. Det mesta hamnar i påsar som "ska till emmaus" eller "ska ges bort" - och så hamnar de uppe i garderoberna igen. Alex sover i soffan. Mimmi, Stella och Mårten är nere i källaren. Jag är rädd att de kommer att komma upp med mer än vad vi lyckas få ner. Vår lilla lägenhet sväller. Varje kvadratcentimeter är utnyttjad. Det finns inte avställningsyta för ens ett snappsglas. Vi städar hela tiden. Det är stökigt jämt. På Orrfjärdsgränd är en 6:a till salu. 151 kvadrat i två plan. 3,2 miljoner. 7000 i månadsavgift.
AIK vann SM-guld.