fortsätt simma

När jag loggar in på blogger kan jag också klicka i "kom ihåg mig". Jag brukar hoppa över det, för det känns som ett så desperat rop på något sätt. Man vill ju bli ihågkommen ändå.

Spuntino i morse. Jag fick mitt kaffe utan att beställa. Då känner man sig ihågkommen. Det var fullt klockan 9. Alla frilansare som söker trygghet och sammanhang innan de ger sig ut i sina otrygga yrkesliv. Vi lever ju stenhårda liv allihop, innanför tunna, tunna membran ut till katastrof och ruin. Jag har börjat förlika mig med tanken på att det alltid kommer att vara så här. Har rent av lärt mig leva med det. Och det kanske är på tiden; jag har inte haft en anställning sen 1991. Har sen dess aldrig vetat om jag kommer att kunna betala hyran om ett halvår. Har alltid kunnat betala den. När jag var i New York för tio år sen sa man allmänt att "i den här stan måste man simma hela tiden - den som slutar simma sjunker". Så är det naturligtvis här också och med den insikten kommer också en tvångsmässig längtan efter att just sluta simma. Att ligga kvar i sängen på morgonen. Att bara skita i att ringa det där samtalet. Att inte försöka prestera sitt bästa i det där projektet som kanske kan bli något-någongång. Ibland bara. Att ge efter. Ge upp.

Men det gör man inte. Inte om allt bara fortsätter som det ska. Inte om man inte får en massiv attack i något vitalt organ och måste "omvärdera sitt liv och komma tillbaka". Och visst verkar det som att de som tvingades göra det, efter att det där oväntade slaget kom, framstår som ett par snäpp lyckligare efteråt?