När jag var liten ville jag alltid att pappa skulle ta kort på mig och brorsan när vi "var i luften". Men med dåtidens teknik och begränsningen 36 (eller 24) bilder på en rulle, var man aldrig säker på om något hade fastnat på bild. Sen skulle man ju vänta i åratal innan bilderna kom fram och då kanske inte ens bilden skildrade "Anders i luften", utan bara "luften", eller "Anders har just landat". Bilden på Mårten som flyger över soffan är en exponering i en serie om ungefär 70 som jag brakade av en söndag i våras när båda pojkarna var hemma och hade ovanligt mycket spring i benen. Jag minns att de ville se varje bild just när de hade landet. Jag minns också att de var rätt så allvarliga. Det låg konkurrens i luften. De köade dåligt till uthoppet på soffans armstöd, Mårten trängde sig före och var otålig. Alex grät någon gång. Men just när de var i luften, skrattade de, liksom per automatik.
Och jag tror att det var just det jag ville åt när jag var liten. Att bli fångad just i den där ögonblicket av frihet när inget höll mig fast. När jag hängde mellan tak och golv och var liksom tyngdlös. Hur såg jag ut då?
Jag minns att jag la ut ett gäng av de här bilderna på facebook under rubriken "kung fu-indianer".
Varför?
Tja, det är väl uppenbart?
4 kommentarer:
Åh. Barnet är släkt med dig, eller?
Teknik är underbart när det används till underbara saker.
det minns jag när min mamma framkallade korten, och man såg mig springa runt en midsommarstång. Och i samma rulle ta emot en julklapp från tomten. Vilka tider det var.
Godiva: Vi är mycket nära släkt.
Kotteby: Ska du eller jag använda det där som material? Det är ju en lysande iakttagelse.
Kotteby: Instämmer, lysande iakttagelse av baktiden, inte så långt ifrån nu som det låter.
Skicka en kommentar