två ord

Ronnys farsa var bonde. Märkligt. Trots att vi bodde långt ute på landet där det gick kor lite överallt och betade, var Ronny det enda barnet i min skola som hade en farsa som faktiskt ägnade sig åt jordbruk på riktigt. Släkten hade gjort det i 400 år säkert. Ronnys farsa skulle bli den sista. Men då, hösten 1979, var det ingenting Ronny tänkte på.

Han hade rejäla, blålila fåror under ögonen och hade sitt råttfärgade hår klippt i lugg, med lite långt på sidorna. I dag är han en grov karl med feta valrossmustascher, men då var han en benig liten grabb som gärna slogs. Jag föraktade honom i smyg och bestämde mig nästan genast för att det var han som var den stora mobbaren på Lågalma skola. Problemkillen som alla var rädda för. Men det har inte slagit mig förrän nu, att det var Ronny som var förtryckt. Inte jag.

Ronny såg upp till Pelle och Jeff. De var ett år yngre än Ronny, men fick hår på snoppen redan i trean och kunde snusa grovsnus utan att kräkas och gjorde det helt öppet inför lärarna. Ronny försökte också snusa. Men när han låg inne på toaletten och kräktes, hade han hela skolan i dörröppningen. Vi bevittnade hans misslyckande mycket noggrant. Så var det alltid. När Ronny råkade i slagsmål, eller slog sig så att han grät, var det som att någonting stannade upp på skolan. Vi var bara runt 30 elever, men alla registrerade Ronnys fall och jag tror att vi upplevde en gemensam orgastisk sensation varje gång vi såg honom förnedras. Ronny fick inte lyckas. Han tillhörde ett utdöende släkte och han skulle hållas nere. Och Ronny strök kräket från läpparna med avigsidan av sin lantmännenjacka och skickade iväg en träsko mot flocken. PissCamilla fick skon i huvudet och fick åka hem med hjärnskakning. Och så gick alla ungar hem och berättade och någon ringde till skolans överhuvud och tillslut fick Ronnys pappa ett bekymrat samtal från skolan. Och Ronny fortsatte att vara den stökige, nästan mdb-skadade unge, vi hade bestämt att han skulle vara.

Men han var rätt skön på något sätt. När vi skulle klättra i träd, tog han på sig sina höga läderstövlar - Tsarens Kurirstövlarna som han kallade dem - och lyckades stamklättra flera meter upp i en tall innan han ramlade ner och började gråta. Han kunde snickra ihop en AK-4:a av en vanlig planka med bara tre enkla handgrepp. Han kunde köra traktor och backa med släp när han var bara åtta år. Han var romantiker och idylliserade sitt bondgårdsliv och kunde köra in handen i röven på en kviga när han visade hur inseminörn hade gjort. Han visste var man fick hoppa och var man skulle passa sig väldigt noga, när vi lekte på höskullen där hemma. Det luktade dieselolja om honom. När han kom hem från skolan tog han på sig blåställ.

Vi brukade träffas varje morgon uppe i byn, vi ungar som bodde i Tuskå och skulle med samma buss till skolan. Bussen stannade och plockade upp oss vid postkuren där alla brevlådor hängde. Den var bra, postkuren. Där kunde man dra sig undan om man behövde. Ibland gick jag in där och grät när jag kom av bussen, om jag inte orkade hålla mig tills jag kom hem.

Ronny hade varit på bio inne i Tierp och sett "Repmånad" med Loffe, kvällen innan. När jag och brorsan kom till postkuren stod han uppe på en grindstolpe och la ut texten för några andra ungar. Ronnys lillebror Rickard stod nedanför med ryggen mot stolpen och flinade glatt. Jag vet inte om Rickard också hade varit på bio, men han såg glad ut. Ronny beskrev och la ut och citerade de där idiotreplikerna ur den där buskisrullen. Och jag lyssnade och funderade. Efter ett tag kände jag att det var läge att sätta åt Ronny. Jag kunde ju inte låta honom pågå där hur länge som helst, helt oemotsagd. Här var det jag som brukade snacka, inte den där bonnläppen.
"Du Ronny", sa jag. Jag avbröt honom för han stannade upp mitt i en mening och tittade ner på mig utan att andas.
"Tyckte du att storyn var verklighetsförankrad då?"
Två svåra ord: "Story" och "verklighetsförankrad". Jag hade just lärt mig dem. Jag visste knappt vad de betydde, men var rätt säker på att Ronny var ännu sämre rustad än jag på den fronten.
Ronny svarade inte. Han tog bara ett skutt ner från stolpen och gick fram till mig.
"Tjena Sparring", sa han och gav mig ett karateslag i nacken så att jag slog i marken.

Jag grät väl, men jag tror inte att jag brydde mig om att tjalla ens. Jag fick skylla mig själv, måste jag ha tänkt. Det tycker jag i varje fall nu, när jag sitter här och minns det hela.