flyttsynpunkter

Sorry för den glesa uppdateringen på denna "blogg". Korta youtubeinslag i för hög tonart och deppiga bilder från McDonalds - jag försäkrar att mitt liv är mer än så. Vi har flyttat i jul. Fick ju lägenhet i mitten av december och den andra januari flyttade vi in. Eftersom avståndet mellan lägenheterna bara är 120 meter, valde vi i princip bort flyttbil och flytthjälp och jag har kört volvon fram och tillbaka som en skottkärra med lådor och bokkassar och allteftersom tiden har gått, mer och mer planlöst nerpackade föremål. Ur stressynpunkt överträffas flytten bara av det hemska att förlora en nära anhörig, har jag hört. Och ja, man går igenom en sorgeprocess. Man är hemlös för ett tag. Det nya hemmet, hur välplanerat det än är, känns inte alls som hemma. Man går runt i känslan av att ha hamnat på ett bättre lägenhetshotell, vilket kan upplevas som en smula meningslöst eftersom det knappast är någon semester som utspelas runt omkring en. Barnen är stirriga. De åker runt runt på enhjuling och hoppar i soffan. Vi har inte fått upp väggklockan än och jag är tidsdessorienterad på ett sätt som jag är ovan vid. Grannarna är ansiktslösa och det luktar IKEA i vårt sovrum. Jag hittar inte vispen när jag ska vispa, stekpannan när jag ska steka och den lilla blåa dosan från plusgirot när jag ska in och tanka trygghet på kontot. Vi har ingen internet utan snor från grannarna, tidningen har vi inte ställt om, posten kommer fortfarande till gamla lägenheten.

Men om 4 veckor är allt vardag igen, vi käkar semlor i vårt kök, ljuset är på väg tillbaka och jag längtar dit.