Jag gick och spelade bowling med Stella och Mårten i kväll. En trevlig liten parentes mellan dagis och middag, 200 snömoddiga meter hemifrån. Stella och Mårten spelade med såna där sarger. Själv slog jag strike på direkten. Mårten missade hela banan ett par gånger. Stella kom med tekniktips: "håll klotet med bägge händerna och liksom rulla det mot de där vita grejjerna långt där borta, ser du dem".

Jag fick en spärr på andra försöket och tänkte att jag kanske är ett ämne för landslaget. Men på tredje hamnade jag i diket. Och även i fjärde. När första rundan var över låg jag sist, men tröstade mig med att ungarna spelade med kanter. Försökte flamsa bort det. Försökte att inte tänka på vad alla andra bowlare tänkte om mig. Typ: "den där långa pappan med skoghuggarteknik borde också spela med sarger." Det var flera klubborganiserade bowlare där i kväll. De hade egna klot som de vaxade och torkade av med en för ändamålet medhavd trasa. En gång i tiden var jag rätt bra själv. På 80-talet. Men ikväll, allteftersom mina klot hamnade i diket började jag distansera mig. Tänkte att den där filmen "plötsligt i Vinslöv" lika gärna kunde handla om bowling.

På banan intill oss bowlade ett ungt par, två snygga 23-åringar med electro T-shirts och mjuka kläder. På killens tröja stod det "I´m from Korea" och han var nog mycket riktigt från Korea. Men Mårten refererade bara till honom som "kinesen". Högt och ljudligt. Han hade en rätt ovanlig stil den här killen. Han använde inte de små hålen som man stoppar in fingrarna i, utan lät klotet ligga i handen och så skruvade han väg det, nästa slungade iväg det och slog väl en strike varannan gång. "kolla hur Kinesen gör", sa Mårten. Ganska högt.

Då bestämde jag att vi skulle gå hem.

Vid kassan när vi skulle betala för vår bana erbjöds vi en utskrift av resultaten från min och ungarnas bowlingomgång. Poäng och vem som hade kommit först och så. Jag tackade nej.