kojan

Jag är som sagt på Gotland. Ligger i stora gästrummet, med en kanga mellan mig och kvällsolen och en fågel av något slag som sjunger mjukt ett par meter från huset. Det är lugnt runtomkring mig. Mimmi river upp rötter i trädgården och mina barn ser på TV. Fram till i går trodde jag att det hade blivit mars igen, men detta är en riktig majkväll.

För ett par år sen började jag och Mimmi bygga en koja ute i trädgården här. Det var väl Stella som ville att vi skulle sätta igång, men bara minutrar senare var jag fullständigt carried away och jag tror att jag byggde med pannlampa några kvällar. Jag minns att grannen kom över vid halv elva någon kväll och bad mig sluta hamra för de hade middagsgäster.

Tanken var att det skulle bli en koja som barnen kunde ha och leka i, ett gömställe, en lekstuga där de kunde möblera och husera hur de ville. Kruxet var bara att jag i min byggiver hade låtit kojan växa på höjden och att det på sina ställen var ungefär 4 meter till marken (ok 2,5 då). Så, när bygget var klart såg jag ingen annan utväg än att absolut förbjuda barnen att klättra dit upp. Under kojan däremot fick de gärna leka.

Det blev ju lite bisarrt det där med lekförbudet uppe i kojan, så sommaren därpå byggde Mimmi ett ordentligt staket, men det kändes ändå inte säkert nog, så jag lät de större barnen (de över 5) vara där uppe, medan småungarna fick hållas under kojan.

Nu var det lite tråkigt och andefattigt där nere på marken, så under några varma dagar smällde vi ihop ett litet hus med trägolv (tryckimpringerat), riktiga fönster och en dörr. Här kunde småfjuttarna vara tyckte jag. Dock inte utan att jag var med, eftersom stegen upp till kojans övre plan är ganska lättklättrad.

Jag bevakade kojan som en ängslig stork och försökte avleda barnen från att klättra upp hela förra sommaren. Andra föräldrar som kom på besök tyckte att jag var en tönt, att jag var onödigt försiktig och att jag rent av vingklippte barnen och jag märkte att jag innerst höll med dem. Men jag ville fortfarande inte låta Alexander gå dit upp.

Det blev ganska svårt det där att utåt verka obekymrad och orädd, och hålla säkerhetsnivån uppe på 100%, på samma gång. Men det gick. Tricket var att följda med barnen upp i kojan och leka med dem där uppe, och samtidigt, i smyg, hålla god uppsikt och bevakada den farliga öppningen vid stegen.

Nu nalkas en ny sommar och nya omgångar i kojan. Jag och Alex har redan haft en hel eftermiddag där uppe. Det gick bra. Han överlevde. Men jag är fullständigt utmattad. Både mentalt och fysiskt.

Det sjuka är att jag parallellt med detta att jag ska hindra barnen från att klättra upp i kojan, på riktigt planerar nya våningsplan ännu högre upp. Nu snackar vi ett fritt fall på 5 meter, och ett bygge med rangliga stegar, knivar, sågar och yxor på lösa plankor bland klättersugna barn i massor.

Men sådan är nu människan. Full av motsägelser.
sommar 08