Anders Sparring i ett nötskal

Midsommar är avklarad. Det gick bra. Vi åt bra - ovanligt bra - som vanligt när man hänger med Karolina och Martin. Det är så vackert där uppe i norra Roslagen. Karolina har köpt ett rött hus med vita knutar mitt på Söderön, där vi bodde hela familjen i slutet av 70 talet. Den där ön är en sommarsvensk jubelförställning längs slingrande vägar som rör sig genom mindre byar, betesmarker skuggade av lövträd och bara små pittoreska granskogar istället för de där ångestframkallande kompakta haven av stickiga barr som de tvingas leva med i Norrland. Rävar såg vi också. Flera små rävungar som oblygt lekte runt bilen när vi skumpade fram i 10 på en smal traktorväg som var så vacker att man tappade verklighetsuppfattningen och närapå drabbades av tomhetskänslor eftersom skönheten i upplevelsen blev så abstrakt.

Nu är vi hemma igen. I familjens kamera finns 400 bilder som jag inte ens orkar tänka på att tanka över. Jag tror att det handlar om snålhet. Jag är bottenfrusen av snålhet. Det är en viktig del av min karaktär, för er som tror att ni känner mig. Addera en fränt doftande snålhet till allt det där andra trevliga och gulliga, så har ni Anders Sparring i ett nötskal. Nu vill jag inte tanka in fler bilder eftersom hårddisken blir full då. För ett antal år sen sa syrran att hon får ångest när hon har under 20000 kronor på kontot. Det får jag med. Och jag får ångest när jag har under 10 gigabyte ledigt utrymme på min hårddisk. 10 gigabyte är ingenting. Och vad gör man med allt man har lagrat, sen, när datorn är full? Min enda lösning så här långt har varit att köpa en ny dator och att lova mig själv att aldrig göra mig av med den gamla.

Förra fredagen spelades det tydligen in en kort roast av Mumindalen på mitt älsklingskafé Spuntino. Och med mina älsklingskomiker dessutom: Petra Mede, Johan Sköld och Ola Söderholm. Det har grämt mig lite att jag inte var där. Eller att ingen ringde och sa att jag skulle komma dit. Jag gillar scenframträdanden i udda miljöer; att skapa ett scenrum i ett rum som inte är tänkt för scenkonst. Det är precis det vi gör på El Mundo. Muminroasten finns att höra på p3:s hemsida. Jag har just lyssnat. Ola Söderholm var bäst. Det har han varit ett tag nu. Och på Erstagatan, som ju är hemmaplan för honom, är han oslagbar.

Nu är klockan snart tre på natten. Om några dagar åker vi till Italien och firar semester på riktigt. Jag har skrivit ut våra boardingkort nu. Det var lättare än vad jag hade trott. En liten fadäs bara: Jag har stavat Alexanders mellannamn fel. Han heter "Gustav", jag har av någon obegriplig anledning skrivit "Gusfav". Jag oroar mig för att han inte ska få följa med på resan. Lilla Alexander! Så illa kan det väl inte gå?