cameo

Det här är ganska typiskt för mig. Jag låter lite skämtsamt förstå att jag vill vara med framför kameran, skickar iväg och hoppas på att bli uppringd, (texten ligger för övrigt i ett dokument som blir ett avsnitt av hemliga klubben någon gång i höst. Har ni sett det? Fredagar kl 17:45. Stor underhållning för barn och vuxna) och eftersom jag befinner mig i en yrkesroll som ligger mycket nära regissörens, händer det att det blir napp.

Men jag vet inte.. Janne och jag gjorde ett inhopp i Hotell Kantarell i höstas. En cameo kan man kalla det, ett otvunget infladdrande i bild. En kul grej bara. Hitchcock passerar en bil och eller studerar ett skyltfönster. Något man gör på en halvtimme. För oss tog det två dagar. En replik var hade vi.

Janne: Vi är på övning här i skogen.

Jag: Vi skulle behöva bada. Finns det någon badsjö här i närheten?

Det är svårt det där, att säga repliker och stå upp på samma gång. Vi blev jättenervösa så fort kameran var på. Råkade stå framför eller bakom varandra. Tittade i kameran. Missade märket. Lät sjuka på rösten. Sa replikerna med gråten i halsen. Log och visade bara övertänderna. Kunde inte säga repliken så att den lät som en fråga. La till ett L i ordet bada, osv. Det blev en, två, tre; en kavalkad av omtagningar. Regissören Micke svettades under kepsen. Teamet ville gå hem. Tillslut satt det och vi lämnade studion utmattade. I redigeringen sen lyckades man klippa sig runt oss på ett sätt så att det såg riktigt bra ut. Men som sagt: Två dagar.

En annan gång i höstas skulle jag bli dränkt i havet utanför Sandhamn. Jag skulle ligga i vattnet intrasslad i ett nät och ropa på hjälp. Ganska snart fick jag panik, lämnade allt skådespeleri och skrek på hjälp på riktigt. Det tog en halvtimme. Och blev riktigt bra.