semesterrapport

Jag har förstått att det är har varit varmt i Sverige under senaste veckan. Hoj hoj, det är ingenting mot vad det har varit här. I går var det 39 grader i skuggan och alla de stackare som hade fått motorstopp i värmen fick huka under vägbroarna i väntan på bärgning. Vi var på väg från havet in mot landet. Mot bättre vetande hade vi valt att åka på söndag eftermiddag, då halva Emilia Romagnia är på väg hem, och mellan Imola och Bolgona puttrade trafiken fram i 30 ungefär.

Av någon anledning finns det inget jag är så rädd för som att få motorstopp på grund av kokande motor i bilkö. Det verkar så läskigt att kliva ur den där bilen som borde rulla, inte stå här på en livsfarlig vägren, och öppna huven och kanske få näsan bortbränd av 120 gradig vattenånga. Och den ödsliga väntan på bärgning sen, utan tillång till skugga. Och kostnaderna naturligtvis. Nu är vår hyrbil sprillans ny, den har bara gått 200 mil, så jag litade på vattenpump och AC och njöt av att vara i Italien.

Vilket jag fortfarande gör. Nu är det bättre väder på gång. I natt har vi sovit i den lilla byn Puianello, bara några kilometer utanför Reggio Emilia. Vår reskompis Andreas mamma har generöst bjudit in oss och nu ligger hela familjen runt mig och snusar i hennes sovrum från 1970. Puianello ligger på landet och i trädgården har körsbären nyss mognat. Det finns hallonbuskar också och några hundra meter in i slyn och undervegetationen bakom huset rinner en trött flod full med pigga fiskar.

I går kväll åt vi pasta för sjätte kvällen i rad och jag upphör inte att förundras över med vilken elegans man varierar menyerna här, utan att någonsin vika från pastaspåret. Gårdagskvällens omgång var den bästa hittills. Sjukt goda pastakuddar med allt från späck till pumpa och små biscottiskorpor i fyllningen.

Nu ska jag gå upp och käka en frukt och väcka familjen. I dag far vi vidare mot Gavorrano.