I morse var det precis så där halvkallt och deppigt vitgrått som jag minns att det var i alla sedelärande ungdomsromaner av Siv Wideberg på 70-talet. Jag funderade på detta är jag promenerade under broarna mellan Gullmarsplan och Skanstull. Varför tänker jag plötsligt på mobbing och thinner och näsblod när allt är vitt? Barnboksförfattarna på 70-talet hade ett järnhårt grepp om min fantasi tror jag. Om någon av karaktärerna i typ "Äh, lägg av säger Steffe" kräktes i snön, målade jag upp inre bilder som gick långt utanför texten. Jag såg hela parkeringsplatsen, den belysta gångsvägen genom parkleken, snödrivorna över parkbänkarna, fyllona, kallt lysrörsljus i portar, barr på snön under granarna i lilla skogspartiet bakom skolan.
Och nu, trettio år senare, får jag fortfarande lite ångest, så där på förmiddagen, när det är -4 ute, snö överallt och solen har gått i moln.
För övrigt: Kudos till fyrorna i Sofiaskolan, som älskar att spela fotboll. Varje rast är de nere på grusplanen, fyrtio glada tioåringar och en fotboll.
Men i tisdags var vaktmästaren där och spolade isbana på fotbollsplanen. Fotboll slut! Nu ska här åkas skridskor!
I morse var ungarna där igen. Fyrtio stycken. Och en fotboll.
2 kommentarer:
Jag brottas med kylan och vintermörkret varje dag...den 22 dec vänder det,jippiee-den ljuva framtiden är vår...........
Sommarnätter och gnistrande februaridagar i all ära men det var ju på något sätt oftast "-4 ute, snö överallt och solen har gått i moln" i vår barndom eller hur? Jag minns den där grå metallen som finns överallt. Samma grå i lyktstolpar, elskåp, cykelställ, soptunnor och klätterställngar (du vet de där två uppochnedvända Una av stänger som man aldrig visste hur man skulle leka på), överdraget med ett tunnt islager och så lite nysnö på det,
Förresten, min dotter saknar Superstarka supesnälla SilverSara i år. Det är kanske vad hon tänker på när det är minus 4. Bättre värld än i "Vart ska du? Ut." iallafall!
Skicka en kommentar