Jag missade halofenomenet över Stockholm i dag. Mimmi skickade en vacker bild till mig från Skeppsholmen, med det spektakulära fenomenet, men jag var så inne i mitt att jag bara såg bilden som en gullig gest – hon skickar en bild av solen, typ - gick ut och tog en egen bild av solen och skickade tillbaka den till henne. Det var inte förrän i kväll, när ungarna äntligen hade somnat och vi för första gången sen tidigt i morse kunde samtala med varandra, som hon började prata om fenomenet under dagen.
-Vilket fenomen då? sa jag. Så där ser det väl alltid ut när solen skiner.
Jag har en känsla av att hon ser på mig lite som på någon med en lättare utvecklingsstörning ibland. Det lät så på hennes skratt.
Och jag tog fram bilden jag hade skickat till henne. En klockren skildring av det där fenomenet var den.
Men hon hade mest sett den som ett taffligt försök att visa att ”det minsann uppstår Halofenomen på söder också”.
Mimmis bild
Min bild
Ännu en historia som kanske får sitt slut.
1 vecka sedan
2 kommentarer:
Rart!
I Jonsered var det mulet hela dagen.
Har du gått i ide, eller?
Skicka en kommentar