måndag 17 januari 2011

Mad Men

Som kanske sista par i vår bekantskapskrets har Mimmi och jag upptäckt och förhäxats av TV-serien Mad men.

Under några extatiska nätter som började i mellandagarna och har rullat på fram till nu, har vi smällt i oss hela säsong 1 och snart nu säsong 2.

Redan innan vi började titta på Mad Men kände jag till det underliggande budskapet - eller syftet (om man nu kan tala om ett sådant när det gäller en TV-serie som kommer från Hollywood): att skildra upprinnelsen till kvinnorörelsen.
Jag sörjer lite att jag känner till detta. Skulle velat ha fått upptäcka det själv. Nu blir det nästan övertydligt. Svenskt liksom.."titta noga här. I nästa scen kommer vi tydligt att redovisa hur männen inte hjälper till i köket, då A-karaktären Don Draper sätter sig framför TV:n istället för att hjälpa sin fru att plocka undan efter middagen."

Jag den scenen föreställer jag mig svår att spela in. "Ska jag inte åtmonstone ta med mig tallriken? Eller ställa in ketchupen i kylskåpet, det känns inte naturligt alls att jag bara går därifrån och tar en drink?" I moderna par hjälps man ju åt efter middagen. Det sker närmast reflexmässigt - j jag vet att jag lever i en skyddad värld där genustänkandet är lika naturligt som vanligt bordsskick - men jag föresäller mig att även i hem där man inte riktigt tänker så, också reser sig upp efter middagen och liksom halvhjärtat: "jag tar disken i morgon älskling".

Mad men skildrar två parallella världar. männens värld och kvinnornas, den senare enligt klassisk horan och madonnan-modell, uppdelat på sekreterare och hemmafruar. Och serien skildrar en tillvaro vars strikta ordning bygger på den sköra ballansen mellan dessa två världar, en ballans lika känslig som ett ekosystem. Om någon ifrågasätter sin roll, eller rör sig på något sätt utanför de uppritade markeringarna hotar alltihop att falla samman. Och de som lever i och av det här systemet, försvarar det intensivt och reflexmässigt.

Nu så här 50 år efter den tid som skildras i Mad Men, frågar jag mig vilka andra mönster vi reflexmässigt faller in i, eller försvarar. Vårt postkolloniala beteende när vi åker på semester utanför Europa kanske? Den allmänna attityden gentemot en viss kategori bögar, eller den grupp som ringas in av det skämtsamma och nedsättande epitetet "butchflator"? Motståndet mot könkskvotering i företagsstyrelser?

I går morse stekte jag pannkakor här hemma i vårt kök, byggt 1947. Bakom min rygg försökte Stella komma in i kylskåpet för att ta sig ett par skedar sylt. det blev med ens väldigt trångt och jag insåg att det här köket är byggt bara för en person. Gissa vilken.

2 kommentarer:

Anonym sa...

hah! Göm er öppna dörrar, här är en som gillar att sparkas!

Anders Sparring sa...

Hah på dig själv du.