lång varm natt, långhelg

Åh herregud, det är över en vecka sen jag uppdaterade senast. Vart tar tiden vägen. Jag vet inte. Veckan har haltat på i ett töcken. Lätt feber först, ont i örat, andtäppa, stress över saker som ska bli klara innan SOMMAREN. Här om natten satt jag på vår balkong, rökte och drack ett glas vin. Läste den sista Wallander och kände djupt vemod över hur en gammal, trött och slutkörd en kriminalkommissarie i Ystad kan känna sig. Jag satt där med boken i knät och tittade då och då upp mot hyreshuset mitt emot. Det var en varm natt. Många sov med öppna fönster. Alla fönster gapade svarta mot mig, inte en lampa tänd i ett åttavångingshus. Ingen mot mitt håll i varje fall. Plötsligt hörde jag hur någon där inne i det mörka huset skrek. Det var en gammal man, kraftfullt berusad lät han, och ursinnig. Han lät matklös på rösten. Som om han vore förlamad eller lagd i bälte. Jag hörde inte ett ord av vad han skrek, bara den där rösten, panikslagen och ursinnig, med gråten inte långt borta, det var som att han äntligen hade kommit ut med all sin ångest men inte kunde sätta ord på det. Jag förstod som sagt ingenting, men ändå kändes varje ord så sant. Han menade verkligen vad han sa. Jag vet inte ens om det fanns någon annan i rummet. Hörde inga andra röster. Det var spöklikt. Ett stort, svart hus, öppna fönster här och där, varm natt, långhelg och en ensam man som låg någonstans där inne och skrek.