Senaste gången jag bloggade, det är snart en månad sen, satt jag på en regnig parkering i Hammenhög och knappade in en frustrerad text som handlade om hur Skåne tas över av nyrika surdegsfantaster, på i-phonens överkänsliga tangentbord. Pengarna var slut. Semestern kändes redan över. En lång transportsträcka in till ännu ett tröstlöst arbetsår. Jag hade gråten i halsen redan när jag vaknade om mornarna, överspänd, väderspänd, oroligt tjyvrökande för barnen. Försökte bada men det var bara +17 i havet utanför östra Skåne. Körde bil frenetiskt över rapsfälten, mellan småorter med gåtfulla och mystiska namn, stannade till och gick ut, drog djupt efter andan, drog in doften av raps, kalk och gödsel, försökte hitta känslan, hoppade in i bilen igen, drog vidare. En gång, vi var i Rörum, nere i Mandelmans trädgårdar. Plötsligt befann vi oss bara där, känns det som. Vi klev ur bilen och rusade in i trädgården, sket i att betala entré, eftersom butiken var stängd, mötte Gustaf Mandelman, som för varje år ser mer ut som en karaktär ur Bilbo, lovprisade trädgården, kröp in under hasselsnår, tittade på utsikten över Rörums kyrka, kände på vattenkrassen, försökte fånga de fantastiska vyerna på kort. Vi gick runt där en stund, och jag tänkte att ”här borde man vara”. Ungarna ville tillbaka till tryggheten i bilen – vidare, men jag hade blivit kissnödig, och smet upp för en smal backe som ligger bakom Mandelmans gård. Småsprang upp, kände hur jag blev lättare i kroppen för varje steg jag tog bort från bilen och den där maniska driften att hela tiden åka vidare, titta på vad som händer bakom nästa krök. När jag hade kommit över backens krön kissade jag mot ett träd, vände ryggen mot havet och blickade in över landskapet. Det var den vackraste vy jag någonsin har upplevt. Böljande betesmarker, under körsbärsträd. Fårskockar som flög över kullarna som oroliga försommarmoln. En tjur högst upp på en av kullarna, prydliga staket med såna där trappsteg över, såna om säger att här är det okej att gå omkring och djuren i hagarna är INTE FARLIGA.
Jag sprang ner för kullen igen och hoppade in i bilen. ”Det här bara måste ni se”, sa jag och vände kärran mot backen, la i ettan och kröp försiktigt upp med rullgruset sprutande om bakhjulen (bakhjulsdrift). När vi väl var där uppe tystnade protesterna. Familjen liksom rann ut ur bilen och snart var vi utspridda runt kullarna, Mårten gick till och med in till tjuren. När jag började känna mig hungrig och törstigt letade jag upp ett körsbärsträd och fyllde kepsen med de goda bären. Vi åt under tystnad på vägen hem. Vi åkte raka vägen, utan att titta på några skyltar.
Nu är jag på södra Gotland, Vamlingbo, på Sudret. Ytterligare ett paradis för nyrika med smak. Sitter här i sommarrummet och lyssnar på Pixies och skriver medan pojkarna leker av sig X-men-filmen vi såg i gårkväll. Wolverine. Mycket våld. Alex somnade inte förrän kockan var ett. Stella är sjuk. Har mask och feber. Mimmi jobbar. Jag borde också. Jag har inte tänkt en sekund på upplevelsen vid Mandelmans trädgårdar sen vi åkte därifrån. Jakten har liksom bara gått vidare. Häromkvällen grillade vi med några andra vid havet. Pratade om årets sommarpratare, satt där runt det provisoriska naturbordet, vid årets vackraste solnedgång, när jag hörde mig själv fråga, med lätt oro i rösten: ”är det någon av er som har sommarpratat i år?”
