Jag undrar hur länge till jag kan ta cykeln. För varje dag blir det snäppet mer förnedrande, men fortfarande vinner tjusningen över vädret. Den långa backen ner för skanstullsbron, där blir jag 11 år igen och önskar att jag hade ett spelkort mellan ekrarna. Det går i 40, eller om det är vindstilla bergis i 50. Känns det som i varje fall. För några veckor sen pågick arbete på bron och då fick man åka slalom mellan farthindren - stora bildäck som man hade lagt ut för att vi cyklister skulle ta ner farten. Jag fick in tekniken på tre dar och var tvungen att tokbromsa borta vid ringvägen, trots att jag inte hade tagit ett tramptag sen brokrönet.
Förut hade jag hjälm, men jag fick strypkänslor av hakremmen. En farsa på dagis sa till mig att ingen vuxen ska behöva ha hjälm. "Jag skulle aldrig ta på mig en", sa han. Och det verkar vara den allmänrådande uppfattningen i frågan. Det är fult och var och en måste få bestämma över sig själv. Det säger alla. Men farsan på dagis fortsatte något kryptiskt: "Ingen vill leva med en hjärnskada. Hur ofta träffar du på någon med en hjärnskada?"
"Jag vet inte", sa jag. "Aldrig?"
"Just det"
Och jag fattade att han ville peka på hur vi gömmer undan våra stackars hjärnskadade, men nu hade han tagit mig långt ifrån startpunkten. jag började känna mig otrygg. Är han psykopat, tänkte jag. Leker han med mig?
Och han pågick:
"Pannloben är känsligast. Där sitter personligheten. En kompis till en kompis fick hela pannan intryckt efter en trafikolycka. Han låg nedsövd ett tag men återhämtade sig efterhand. När han var frisk igen, gick han raka vägen hem och gjorde slut med sin flickvän. Han sa att han inte förstod vad han hade sett hos henne tidigare. Han hade fullständigt bytt personlighet. Tidigare hade han hållit på med musik, men nu la han av helt och hållet. Fattade inte vad han hade hållit på med, sa han. Han bor i Umeå nu och har gift sig och pluggar till psykolog." Sa min kompis, farsan på dagis. Sen var samtalet slut och han lämnade mig med en tung känsla av otrygghet. Jag funderade på alla mina vänner som inte bär hjälm. På mig själv. Och på vad som skulle hända om vi fick våra pannlobar intryckta och plöstligt bytte personlighet. TAW till exempel. Eller Rosse. De är rätt särpräglade båda två. Bytte de personlighet, skulle de förmodligen vara förlorade för mig.
Eller jag själv. Tänk om jag skulle vakna upp som värsta hockeyfarsan - eller galabögen - efter en krasch där på bron.
Tänk om.
Påskafton vid Jarun
2 veckor sedan
10 kommentarer:
Ja, hjälm eller utan hjälm det är frågan. Jag cyklar också en hel del. Utan hjälm. En kollega sa en gång apropå min hjälmvägran: Va?! Du har ju blivit pappa! Då kände jag mig väldigt oansvarig och omogen.
Man borde väl ha hjälm egentligen? Men jag tycker att det ser obekvämt ut. Dessutom kan jag inte låta bli att tycka att det ser töntigt ut. Och jag vill ju vara cool. Frågan är iofs om det inte är ännu töntigare att tänka på det viset?
Tänker man för mycket på det, blir alltid slutsatsen att man är en idiot som inte.
Så jag väljer att bara inte tänka.
Måste börja med att berömma texten, jag fick verkligen bilder av två pappor som snackade på dagis och en massa ungars om springer omkring... Underbart..
Kan nästa se dig köra slalom med världens leende på läpparna också ;)
Har du säkerhetsbälte när du kör bil? Troligen... Varför inte hjälm?
Om du nu tycker din hjälm passar dåligt skaffa en annan, ganska billig livförsäkring...
Jag veeeeet.
Snygg ska den vara också. Så att man kan cykla förbi sacre ceur utan att skämmas.
Du kan åtminstone försvara dig med att du kanske inte har någon i din omedelbara närhet som drabbats av en pannlobs- eller frontallobsskada som det också heter. Vad ska jag försvara mig med? Jag har en man hemma med denna skada... och jag använder ändå inte cykelhjälm!! Det är väl verkligen höjden av ointelligens.. att inte, med så små medel, kunna förebygga en sådan skada... om man nu får den möjligheten!
Nu menar jag inte att förringa någons intelligens.. mer än min egen då kanske! För då jag vet, och precis som den där pappan berättade, hur personligheten så totalt förändras vid en skada, så borde ju åtminstone jag vara lite mer rädd om det som ännu är jag!
Ha det gott..
Elisabeth
Jag tänkte faktiskt på dig och din situation när han berättade, och självklart tänkte jag att nu jäklar måste jag. Har också människor i min närhet med samma sjukdom. Farmor blev personlighetsförändrad och försvann tillslut. Hon var 75, när hon drabbades, så ingen reagerade så starkt. Hon var 87 när hon dog. Då var hon bara ett skal.
Men jag tänker - att du tänker - att du kanske tycker att ni i er familj har skäppan full nu. Att sannolikheten för att du OCKSÅ skulle drabbas, är mycket liten. För det är den ju. Rent statistiskt sett.
-Helt underbart,Herr Sparring!-Att du skriver som du gör,och att är tillbaka!-Jag anar att du har ögonen på dig,speciellt i motvind och uppförsbacke på"självaste"Skanstullbron!?-Jag cyklar i alla väder,året om...,och utan cykelhjälm-Vad säger det om mig,egentligen???
Risken är att det inte finns någon personlighet kvar som kan förändras. Man kan cykla ihjäl sig, förstöra så mycket mer i skallen. Sa hon som inte ens har mössa.
Bra text Sparring. En sån där som får det att dra i mungiporna.
Intressant det här sambandet du (åtminstone språkligt)drar mellan personlighetsbyte och uppvaknande...
bra borjan
Skicka en kommentar