nattåg

I går kväll tog jag nattåget hem från Lund. Jag låg i mina pyjamasbyxor i mellanslafen i den ombonade sovkupén och läste Jonathans Litells ”De Välvilliga”. Boken är lång och textmättad på ett sätt som gör att man inte bryr sig om att bläddra tillbaka om man har råkat missa något, så där som man gör under läsning när en plötslig impuls utifrån tar en med ut på en associationsbana, medan ögonen mekaniskt följer texten (är det inte så vi läser av vår omvärld också?). Långa dialoger, där man snart tappar bort vem som säger vad, oöversatta citat på tyska eller franska, referenser till olika förkortningar från den nazistiska byråkratin avlöser varandra sida upp och sida ner. Men trots detta är boken oväntat lättläst och under läsningen sjunker man allt djupare ner i skildringen.

Tåget rullade fram över två skarvlösa räls och jag kände mig som ett stycke rörpost på väg genom de småländska skogarna. Varm, avslappnad och behagligt sömnig i den tysta kupén. Han i slafen under mig sov utan att snarka, han i slafen över mig låg också och läste. Litells hjälte (?), Max Aue, studerade hur man lossade en leverans av nya fångar som just hade anlänt till Auschwitz. Godsvagnarna som öppnades, halvblinda utmärglade fångar, förflyttade familjevis med små barn och gamla, som stapplade ut ur sitt eget piss och skit, ut på plattformen utan en aning om var de befann sig och snabbt sorterades upp i olika led för vidare transport till antingen arbete eller till omedelbar avrättning i gaskammare.

Aue följde några av fångarna till gaskammaren. Allt gick lugnt till. Ryktet om anläggningarna, med ingång i ena änden och krematoriet i den andra, hade inte spritt sig till fångarna, ingen visste vad som väntade, utan man klädde fredligt av framför den röda tegelbyggnaden, lade kläderna i en hög på marken, några av ungarna lekte kurragömma bland klädhögarna, och forcerades milt av några SS vakter ner för trappan till gaskammaren. Och en timme senare steg röken åter från skorstenen.
En tågresa kan sluta på så många olika sätt.

Jag somnade till slut och när jag vaknade stod tåget på en sidoperrong på Stockholms central. Mina kupébröder klev upp och lämnade mig ensam kvar, utan att jag hade sett ansiktet på någon av dem. Jag låg så en stund, innan jag letade fram mina kläder och samlade ihop alla sakerna, boken, telefonen, snusdosan, kontrollerade för fjärde gången att plånboken fortfarande låg i väskans ytterfack, gick och kissade och borstade tänderna och klev ut. Det var fortfarande mörkt i Stockholm. Ett slags tidlöst, rumslöst höstmörker, morgonmörker, där nya människor skyndade fram. Jag såg en man som rullade en pirra med någon last över Vasagatan, vid övergångsstället framför hotell Terminus, och jag tänkte att just den här bilden måste ha sett ungefär likadan ut 1962 eller 1945. Dofterna, stämningen, den var så oerhört tidlös.

Tunnelbanan och promenaden uppför den mörka och disiga Gullmarsvägen, hem till en sovande lägenhet. Mimmi vaknade och berättade om en dröm hon hade haft. Om hur hon inte hittade barnen i Paris, hur hon till slut hittade dem, och att de då hade börjat leva ”gatuliv”. Jag gjorde frukost och läste DN. Jonas Thente recenserade en ny bok och avslutade texten magnifikt: ”När jag tittar upp från sidan 1116 i ”Min Kamp 6” och ser ut över det svenska litterära landskapet ser jag en stor mängd svensk låglandsboskap som står och idisslar med blickarna ömsom mot skyn, ömsom mot det oöverstigliga stängslet. De tänker på den nya mansrollens alla fasetter i rotavdragens epok, och på hur kvinnor möts över generationsgränserna på ett gym vid Hornstull i Stockholm.
Karl Ove Knausgård bor i Malmö. Det gör väl honom till en svensk författare? Snälla!”

Nu börjar en ny dag. Barnen är sjuka. Från vardagsrummet hörs signaturen till ”tjyv och tjyv”. Filmjölken ljummas på frukostbordet.

So long.