Att Bli Fotograferad - Knesset - 1996

Ungefär 1:50 in i det här klippet dyker jag upp i randig polotröja och något kortare frisyr än vad som ansågs mode 1996. Det är en smal och något hålögd Anders Sparring som tittar in i kameran. Jag hade en tuff höst. Mot all logik hade fått jobb som redaktör för det prestigefulla TV-programmet Knesset och redan dag två insåg jag att det nog var ett av rekryteringshistoriens värsta misstag.

Jag har inte vantrivts så djupt på en plats sen jag var sex år och tvingades gå till en dagmamma som nog var lite alkoholiserad och hatade mig och tvingade mig och brorsan att äta mjukost fast vi fick kväljningar. Jag stod och grät varje dag framför hennes hus och väntade på mamma. Jag kunde stå där i timmar och vänta och speja, bakom en smällbärsbuske, med kärringens köksfönster i ryggen och hennes elaka egna barn stojande uppe på någon övervånging. Jag kände mig som en njure som värdkroppen ville stöta borta. Ensam och hudlös. Efter det kändes det mesta jag var med om rätt idylliskt. Tills jag började på Knesset.

Det går inte att säga att de jag skulle jobba med var otrevliga, nej, de var tvärtom mycket glada och roliga och skämtade hela tiden och kallade varandra för "killen" och diskuterade hur många sprutor man måste ta om man ska åka på semester till Vietnamn osv. Men de var helt olika mig. Och detta i kombination med att jag inte hade någon som helst yrkeserfarenhet eller pondus inom det område jag skulle verka, gjorde att jag kände mig fruktansvärt otrygg.

Någon gång under den här hösten gjorde tjejen jag var ihop med slut. Jag var helt knäckt i några veckor, men på jobbet kunde jag ju inte visa någonting. Vi skulle spela in en kväll. Hela redaktionen satt runt ett bord inne på Z-TV och förde oväsen. Det var Erik Haag, Johan Kling, Johan Renck, Jonas Leksell, Martina Axen och så jag. Det skämtades och skojades och fylldes i varandras meningar och mitt i det här kände jag hur jag var på väg att bryta ihop. Så jag flydde med gråten som en spya i munnen, in på toaletten och satt och grinade där inne i säkert 20 minuter. Jag grät närapå parodiskt mycket. Gråten kom som ett vattenfall och jag minns att jag till slut tyckte att det blev löjligt och försökte säga till mig själv att skärpa mig. Fan om jag till och med inte skrattade åt mig själv mellan skvalen. Efteråt sköljde jag ansiktet med kallt vatten i fem minuter, och så gick jag ut till Johan Kling & Co och försökte komma in i skämtandet igen (jag hade aldrig varit inne).

Jag blev inte kvar på Knesset mer än en säsong. Mina chefer insåg tillslut det jag hade känt hela hösten. Den här killen tillför ingenting i den här miljön. Han måste bort. Så jag fick ett jättefint betyg, en schysst kokbok med "tack för en rolig höst" på insidan av pärmen och ett lycka till ut i livet. Den 20 december 1996 kunde jag äntligen vandra hemåt. Det kommande halvåret gick jag på A-kassa och var lycklig. Sen började jag plugga på DI. Jag började skriva manus redan innan jag hade gått ut skolan, och det gör jag fortfarande. Så på något sätt kan man säga att killen, där 1:50 in i filmen, står inför ett väldigt bra liv. Det är bara det att han inte vet om det än.

Avslutningsvis vill jag säga (för dem av er som var med och som kanske har googlat) att jag verkligen gillade Knesset. Och fortfarande när jag tittar, gör jag det med ett leende på läpparna. Det var 90-talets bästa TV-program. Och under all skam jag känner inför min egen insats på redaktionen, är jag rätt stolt över att ha varit med.

Så här skildrar Tomas Andersson Wij, som också hade jobbat på redaktionen till Knesset, den här tiden:
Jag gick med mitt glas
jag balanserade
bland de tvångsmässigt skämtande
bland ironiker och hämnare
Borde gått därifrån
men jag ville vinna dem
Och jag gav en bit av mig
som jag ännu inte har fått tillbaka
Ur "Kärlek 95", från nya lysande skivan "Romantiken"