fredag 20 januari 2012

Juholt

Om jag tillåter mig att vara lite ytlig. Håkan Juholt ser inte ut som en blivande stadsminister. Bilderna av honom för snarare tankarna till Billy Butt än till Anna Lindh. När han dök upp, för mindre än ett år sen, kastade sig delar av vänstern (dvs de 40-talister som finns i min absoluta närhet) över honom med öppna armar. Någon sa sig vara kär i Juholt. Det var efter hans vackra ord om Orionteatern. Han hade kulturella referenser som gick bortom A-teens och Linda Bengtzing. Hade läst Kristina Lugn.

Häromkvällen var jag på ett litet galleri på Karlbergsvägen och hörde en svårt anakronistisk Olof Buckard tala om konstens uppgift. Buckard pratade om Dag Hammarsköld. Han berättade att Hammarsköld krävde av sin innersta krets att man skulle lyssna på vissa partier ur Bachs Matteuspassionen under särskilt krävande och viktiga möten. Händel gick också an. Styckena skulle nötas in ska Buckard - och drog en jämförelse med Reinfeldt och Anders Borg. Och vi skrattade.

Det är väl detta vacuum Håkan Juholt är tänkt att fylla. Det var så han under några veckor förra våren vann mångas hjärtan. Sen rasade allt samman. P3:s tankesmedjan uppmärksammade att han hade refererat till samma invandrartjej, från samma invandrarförort - hon som sa att när hon dansar, är hon fri - minst 40 gånger och när de spelade upp det, lät Juholt som en traditionellt hycklande politiker som har hakat upp sig. Och sen kom lägenhetsaffären och Juholt tappade koncentrationen och började enhandsrädda. Han blev allt mer Hasse Eriksson, allt mer Anders Sparring, och allt mindre den där stadsmannen ur 60-talistgenerationen som man hade hoppats på - och som Socialdemokraterna vid gud behövde.

Snart är han borta och bortglömd. För honom själv måste det vara ett personligt misslyckande i klass med min tid på Knesset. För socialdemokraterna ännu ett bortkastat år. I dag presenterades de tänkbara ersättarna i tidningen. Så särskilt fräscht känns det inte. När jag ser bilden, tycker jag att det är ganska tydligt att man har slarvat med återväxten. Att det som händer just nu, grundlades redan 1985. Men jag kan ha fel. Förmodligen har jag det. Det har hänt förut.

5 kommentarer:

Gabrielle Björnstrand sa...

Det syns ju att han är bäst; snällast liksom, med alla sina missar synliga, men statsman - nej.

Och klubben måste snabbt få in någon flott kunnig hipster; typ Jan Eliasson.

Rabiatfeminism sa...

När jag såg den där bilden idag ville jag gråta. En sån samling tråkmånsar. Jag blir förbannad när jag ser Östros och Österberg. Dom andra gör mig inte gladare. Men Jan Eliasson vore en dröm. Försök håna och häckla honom som ni gjorde med Juholt i riksdagen, Reinfeldt och Björklund.

Anders Sparring sa...

Jo, Jan Eliasson är ju stadsmannamässig, men det sätter lite fingret på Socialdemokraternas problem, detta att man inte kan hitta någon med värdighet född efter 1950.

Gabrielle Björnstrand sa...

Jan Eliasson var en dröm 2006, men se en sån präktig Lundinare vi fick i stället.

Sen, helt realistiskt, så kan ju inte diplomaten Jan sånt där med dagistaxor, sjukvårdslöner, skolbudgetar och vårdformer, och inte skulle han vilja lära sig heller. Too Late, goes the cry.

Margot Wallström? Vill inte.
Någon annan? Vet inte. Ylva Johansson är ju som en traktor, och det är ingen dröm.
Så det blir väl en av de där tråkmånsarna du nämner---Rabiat.
Kanske kanske att Eneroth har en gnista gömd...

Anders Sparring sa...

Jag håller verkligen tummarna för att Margot Wallström ändrar sig. Eller att någon klok person delar partiet i två delar, en ledd av Veronica Palm och en av Tomas Östros.