Struken medhårs.

När jag vaknar på morgonen brukar jag inte tycka någonting alls. Jag är tom på åsikter som inte handlar om att sängen är precis lagom varm och att resten av lägenheten är alldeles för kall. Men bara jag har hittat min morgonrock och lyckats få upp barnen och på TV:n, letar jag mig ut i köket och slår upp tidningen. Vanligen brukar inte tyckandet komma igång då heller (jag tycker egentligen inte så mycket överhuvudtaget har jag upptäckt), men vissa mornar är det som att jag fattar eld på ögonblicket. Så var det till exempel den där avgörande morgonen för över en månad sedan då Bengt Ohlsson hade kräkts över tre sidor i DN:s kulturdel. Då var jag arg. Och jag kastade mig ut på facebook och i bloggen och tyckte en massa själv. Så brukar rutinen gå för mig. På morgonen och förmiddagen tycker jag, därefter skördar jag resultatet, läser in mig på vad andra har tyckt och till kvällen gör jag en utvärdering. Tyckte jag rätt eller tyckte jag fel?

I morgon tyckte jag loss igen. Det var Maria Sveland som hade skrivit en artikel, återigen i DN, och återigen med avstamp i den här höger/vänster orienteringen som plötsligt har smugit sig in i debatten igen, efter nästan tio års dvala. Maria gick till angrepp mot alla som retar upp sig på det politiskt korrekta. De som tycker att det är löjligt att man inte får säga negerboll, till exempel. Maria spårade ett djupare mönster. Hon hade läst i en bok, och refererade till att detta är strömningar som brukar vara vanliga under perioder just före en stark offensiv från den extrema högern. Som till exempel i Tyskland under slutet av 20- och början av 30-talet.  Maria Svelands artikel var lika ång som Ohlssons, och i artikelns sista femtedel namedroppade hon både honom och Marcus Birro.

Hurra tänkte jag. Det här är bra skit!

Och så tyckte jag det. Och gick ut på facebook.

Jag tycket fel visade det sig. Otäck känsla.

Torbjörn Elensky

DN kultur gör en ordentlig Canossavandring efter Benkes högerextrema förvirrade svada (som antagligen lästes med gillande av Breivik i cellen! Ja, om det inte var han som inspirerade Benke rentav!) och låter en oändligt gråtmild, självupptagen, världsfrånvänd och guilt-by-association-passiv-aggressiv Maria Sveland skriva av sig hela sin frustration över att en så fruktansvärd, otroligt massiv supermänniskohatisk och intolerant ondska tagit över det svenska samhället (givetvis i maskopi med Breivik, den svenska fascistbarnmördarhögerliberalismrasismbajshögerhögerhögerns skyddshelgon) i en text lika lång som substanslös och svepande i sina upprabblade anklagelser att den enbart framstår som ett sista förtvivlat dödstjut. Seriöst? Är det tänkt att vara ett inlägg i någon debatt med vuxna människor det där? Finns ju öht inget att bemöta, om man inte ska gå i fällan och själv tvingas backa in i en sorts rättshaveristposition f a man öht tar åt sig av skitsnacket.
Som skribent är jag enbart pinsamt berörd, och vore jag kulturvänster, istället f a vara en oändligt upphöjd kulturelitist bortom alla politiska etiketteringar, så skulle jag skämmas, och jag skulle känna mig mera orolig över att något så illa tänkt och skrivet trycks i tidningen i mitt namn (?) än över Benkes frontalattack, som åtminstone kunde få alla att samlas mot en gemensam fiende några veckor. Adorno! Kom tillbaka! Allt är förlåtet!

Jag tänker inte återge alla de 35 kommentarerna på inlägget, men folk var skitarga och översens. Till slut kunde jag inte hålla mig, så jag kommenterade så här: 

Anders Sparring Oboy vad arga alla är. På Maria Svelands facebook är det helt andra tongångar.

Elensky var inte sen att svara: 

Torbjörn Elensky 

Joru, Anders Sparring, det är ju också ett av rotproblemen, som hennes text var ett tydligt symptom på: Alla skriver bara för sin egen fan club, ingen, praktiskt taget, bryr sig längre öht om att driva något samtal som verkligen överbryggar motsättningar och skapar dialog. Om en seriös redaktör hade tvingat henne att förtydliga sig, att ge exempel, att skriva något mer analytiskt, med tanke även på andra än den egna vänskaran, så skulle hennes text kanske också blivit bättre. Men, som sagt, var och en jobbar enbart mot sin egen fan club. Och det är just det stora problemet: Offentligheten i klassisk mening är död. Kan vi klara demokratin utan den? Inte minst de som vill kalla sig vänster borde tänka några steg till på den saken.

för 4 timmar sedan ·  ·  3

Bra svar!

Men jag tycker fortfarande att Maria Svelands artikel var bra. Den strök mig verkligen medhårs.