Joseph Kony

-Pappa jag tänker på Kony.
Det kom som en sån fullkomlig överraskning för mig. Själv har jag inte tänkt på Kony någonting, förutom under de flimrande sekunder då hans namn har glidit förbi under ett samtal. Men Mårten går och tänker. Och jag frågar honom vem Kony är. En gubbe som kidnappar barn, säger Mårten. Och i vilket land bor han? Jag frågar, uppriktigt nyfiken, eftersom jag uppenbart pratar med någon som vet mer om Kony än vad jag gör.
-Uganda.
Sen berättar han att många av barnen inte ens har sett Kony, men att det är han som bestämmer över dem. Han säger att han inte vill prata om barnen, får då börjar han gråta.
Vi läste Jane Eyre i kväll, serieversionen. Oerhört välgjort (och oerhört välläst av mig måste jag säga). Historien vältrar sig i moraliska orättvisor, den vill kanske inte välta klassamhället över ända, men den skildrar ändå hur orättvist livet kan vara när man är ett litet och fattigt och maktlöst barn. Jag har inte läst sytrarna Brontë, men förstår nu varifrån tematiken till sådant som Rasmus på Luffen och Harry Potter kommer. Och dessa onda vuxna. Enskilda onda karaktärer, som barnhemsföreståndaren i Jane Eyre. Vuxna man skrämmer barn med. Dem minns jag inte från min egen uppväxt. De fanns inte i mitt inre karaktärsgalleri. Då var vi rädda för system, för kärnvapenkriget, för sovjetiska ubåtar, för att golfströmmen skulle ändra sitt lopp och Skandinavien frysa till is.
Jag vet inte vart jag är på väg med den här texten. Men det var bara något som slog mig. Nu finns det åter vuxna, verkliga personer, som man kan skrämma barn med. Enskilda individer som kan gestalta ondskan i ett helt system. När Mårten tänker på Joseph Kony får han ont i magen.
Om jag sa, "Lyder du inte nu, kommer Joseph Kony och tar dig", då skulle han lyda.
Som man skrämde barn förr med sotaren, eller med Satan.