Det är en blåsig, kall och snål morgon. Den 25 mars. Talltopparna
utanför köksfönstret vrider sig som i smärtor i vinden. Alla färger har bleknat
i det gråa ljuset där ute. Jag vaknade redan klockan sex i morse och tvingades
upp i jakt på nässpray. Några av barnen vaknade och jag blev vittne till de där
nattliga promenaderna som alltid slutar i min och Mimmis säng, så jag la mig i
soffan och somnade där. Drömde oroligt med halvöppen mun. Vaknade med ont i magen. Mimmi hade redan
klivit upp och åkt iväg. Kokade kaffe och rökte en cigarett på balkongen, med en
vag känsla av annalkande katastrof i magen. Den dyker lätt på en, den där
känslan, när det blir för tyst i lägenheten. Det är som att larmet och livet
och småbråken håller den på avstånd. Jag tycker inte att det är en odelat
negativ känsla. Den är bra på något sätt. Den tvingar en att vända blicken
inåt. Att lägga facebook och twitter åt sidan, sitta ner ett ögonblick. Andas
stilla. Inte fatta några beslut, eller dra några slutsatser. Bara vara stilla.
Nu har barnen vaknat. Jag kokar te och läser Hans Kronbrinks
intervju med Carola i DN-söndag. Hon verkar också gå runt med en känsla av
annalkande katastrof i magen. Hon är sprudlande och pratar om flera saker på
samma gång. Det här livet vi lever. Tänk om vi hade alla verktygen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar