God morgon!

Vilken fin morgon det har varit! Inte kallt som satan, men tillräckligt kallt för att man äntligen får byta till den grövre och lite snyggare rocken och hänga upp den tunnare och lite tråkigare på vinden. Sol över Skanstullsbron och de där torra snart söndersmulade löven i allén på Ringvägen. Å, alla ni som inte bor i Stockholm en sån här dag, ni går miste om något, ni är medvetna om det va? Stockholm kan vara så generöst. Att promenera in över Skanstullsbron, mot Södermalm, med Hammarby sjö åt ena hållet och Årstaviken åt andra och Sigge Eklunds lena röst i i-phoneslurarna, är som att vara statist i en solig film av Hasse Ekman. Folk som cyklar till sina jobb med små barn livsfarligt fastsurrade på pakethållaren, ungdomar som är på väg från tunnelbanan till skolan, någon gemytlig alkoholist som står och svajar utanför tobaken på Rutger Fuchsgatan. På avstånd pågår kroppsabete.

 Jag brukar gå Ringvägen fram till Vitabergsparken, men i dag tog jag vägen om Nytorget. I korsningen Södermannagatan/Katarina Bangata var det plötsligt något som sa mig att jag hade trampat i en hundskit. En obestämd stank omgav mig och den blev starkare ju närmare Nytorget jag kom. När jag rundade hörnet vid själva parken, blev stanken outhärdlig och jag förstod att den inte kom från mina skor. Inne i parkleken på andra sidan körbanan, stod folk och höll för näsan ganska ogenerat. En grupp ungar i varselvästar med pysslingenlogga hade trängt sig fram mot staketet som skyddar de lekande barnen från trafiken, och tittade nyfiket in mot Närkesgatan. Här pågick något som uppenbart kittlade deras humor. Skratt hördes, och barnen pekade glatt. Jag hörde brummandet och förstod innan jag såg tankbilen, att nu pågår tömning av fettavskiljaren inne på Urban Deli.
Jävlar i helvete vilken stank!
Det luktar liksom död och magsjuka på samma gång. Få yttre intryck kan framkalla så kraftiga kräkreflexer som stanken från en fettavskiljarbil som står och fiser på någon bakgata. På något vis gillar jag det. Det finns en rättvisans matematik bakom detta, att allt det vi vräker i oss och kastar ut pengar på bakom dyra glasrutor, på exempelvis Urban Deli, faktiskt genererar en stank som är påtaglig på ett sätt som exempelvis växthuseffekten aldrig blir. Folk satt mycket riktigt och höll för näsan där inne. Jag svalde några gånger. Den där stanken är närmast ångestframkallande. Hur är det att jobba i den där branchen? Hur luktar det i omklädningsrummet, där man hänger in sina civila kläder i ett plåtskåp och kränger på sig den mörkblå overallen? Hur luktar man när man kommer hem? Hur reagerar familjen? Lever man kanske i en värld där alla är avtrubbade från starka dofter? En enklare, rationellare och lite mindre känslosam värld? Det kanske är nödvändigt - jag menar, att leva så här med vidöppna sinnen som jag gör, är det en medelklasslyx?

Jag slutade min morgonpromenad inne på café Gildas på Nytorget. Vinden låg åt ett annat håll, här kändes inget av stanken från Närkesgatan. Här luktade det bara gott. Alex och Sigge samtalade om gryende tonårshomosexualitet i ett samtal som var ovanligt ovsvängigt för att komma från dem, det kändes som att de hade blivit plötsligt självmedvetna, eller som att något hade smugit sig in mellan dem, att det stod en elefant och tryckte i skuggorna, något outtalat, som borde uttalas. Jag hade redan glömt fettavskiljarbilen, betalade mitt kaffe kontant och satte mig vid ett högt och svajigt bord. Gungades åter in i känslan av en perfekt morgon i Stockholm. God morgon!