söndag 4 november 2012

Olle Ljungström


Texten nedan skrev jag i mars 2009, efter att jag hade sett en dokumentärfilm om Olle Ljungström. Nyss var det ju hans kväll i "Så mycket bättre" och självklart blev jag djupt berörd av denne trasige men samtidigt så tjusige man, så jag publicerar den igen: 

Oh om jag hade haft en kamera.

Jag såg dokumentären om Olle Ljungström i går. Vet inte om den var så där jättebra, kan inte bedöma det känner jag, men jag blev oerhört berörd. Filmen är som ett grovhångel med Ljungström. En 59 minuter lång närbild av sönderfallet. Ljungström rör sig långsamt och på ett sätt som om han vore obekväm med hela den taktila världen. I en scen befinner han sig på egen hand i någon av de andra Reeperbahn-medlemmarnas trädgård. De andra killarna har blivit vuxna vid det här laget. De ser ut att vara fräscha och 45 hela bunten. Inte Olle. Han ser ut som en ovanligt tjusig vagabond. Ett stilfullt fyllo, som något Becket skulle kunna ha hittat på. Han går runt där i trädgården och ser främmande ut. Försöker hitta en plats att sitta på. En murken trästol är nära att falla sönder under hans tyngd och han ber liksom stolen om ursäkt, innan han försiktigt sätter sig längst ut på en soffa.
Hultsfred 1993. Jag var på väg till Govindas bespisning för någonting nyttigt som omväxling. På väg dit passerade jag den stora friluftscenen som jag tror heter Pampas. Ljungström hade just avslutat ordinarie set och nu skrek publiken på mer. Olle! Olle! Olle!.
Jag stod 20 meter från scenen, vid sidan av, så att jag kunde se massorna där framför, och det stillsamma lugnet bakom i en och samma bild. Oh, om jag hade haft en kamera den kvällen. Solen höll på att gå ner och det gula ljuset skar in mellan björkarna mot scenens baksida, där en dörr öppnades och Olle Ljungström klev ut. Han stod bakom scenen. Publiken framför. De ropade hans namn och det här var 1993 så han var verkligen kungen. Hade just blivit kungen. Det kändes i luften att från och med nu och några år framåt är det Olle Ljungström vi kommer att vilja ha.
Olle stod där en stund. Ensam bland björkarna med sin publik i ryggen. Han log för sig själv. Han tittade mot molnen och såg inte ut att riktigt begripa vad han var med om. Jag tänkte att där står världens just nu lyckligaste man. Och här står jag. Oh, om jag hade haft en kamera.
Olle vände sig om mot scenen igen, öppnade dörren och klev in. Volymen skruvades upp och han drog igång första extranumret.
Och jag hade missat årets artistporträtt.


Inga kommentarer: