Lövhalka

I går skrev jag om brunt lövmjöl i asfaltens ojämnheter där buss 160 tar spjärn och accelererar uppför backarna i Årsta. Om de torra och tillåtande klara höstkvällarna. I morse var T-banan försenad pga lövhalka. Jag promenerade till Gullmarsplan i sällskap med Stella och hon prisade regnet, molnen och den snåla kylan där hon gick i sin leopardmönstrade fuskpäls som slutar kort under midjan. "Jag gillar det här. Det värsta jag vet är när vädret inte stämmer överens med årstiden", sa hon.
Vi var på bron över gamla Huddingevägen. Bilarna och bussarna stod och trängdes i en lång kö som hade spridit sig upp från Gullmarsplan och gud vet var eller när den skulle släppa. Gamla Huddingevägen var också igenproppad och en amublans anades i fjärran. "Den där har ingen chans", sa jag och syftade på den jättegamla mannen eller kvinnan som säkert låg där inne i ambulansen med skyhögt bloddryck och skenande dödsångest. Bilarna bökade sig åt sidan, ambulansens siren ökade i styrka och liksom stod still där under oss. Snart hörde jag hur det lossnade där nere och ambulansens sirener hördes snart från en annan del av Johanneshov. Jag och Stella vandrade vidare. Det var lövhalka. Lövmodd. Alkisarna nere vid Gullmarsplan stod och svajade med sina nummerlappar utanför vårdcentralen. Och de står där fortfarande.
Snart är vintern här.