I min historia om mig själv var jag vänsterhänt tills jag bröt vänster arm dagen före julafton 1974. Under de mörka åren i slutet av 70-talet, då jag på intet sätt kände mig speciell, brukade jag tänkta att någonstans långt inne i den här knotiga högerhänta killen, dolde sig något mer alvlikt, något som hade skurits av men som ändå på något sätt kunde avläsas i min aura. Detta stämde antagligen inte. Jag var givetvis högerhänt som vilken annan svenne som helst från dag ett, men det lenade en annars så dassig självkänsla. Det knöt ett band mellan mig själv och vänsterhänta genier som Jimi Hendrix och Paul McCarntey. Ibland försökte jag skriva med vänster hand. Det gjorde ont ända in i ryggmärgen när synapserna stretade med min förlorade identitet. Slutligen knycklade jag ihop pappret med min oläsliga autograf och kastade den hårt i papperskorgen. Min farmor tröstade mig med att det är bättre att vara högerhänt, då den vänsterhänte hela tiden släpar sin hand i bläcket. Och jag lyssnade till detta och slöt fred med min högerhänta medelmåttighet en gång för alla.
I dag har jag en son som är vänsterhänt. Han kan verka rätt deppig ibland, sur och håglös - men jag tycker inte att han ska klaga. Han är ju där uppe. Bland de ouppnåeliga. De vänsterhänta.
