Jockum Nordström

Vaknade 0455 och jag och Mimmi hjälptes åt att bära in våra sovande barn i bilen för färd mot Visby och fastlandet. Låg i 110 - 120 på tomma vägar med familjen sovande runtomkring mig. Söder om Klintehamn såg vi inte ett enda fordon, förutom en liten prick långt där framme som svängde höger mot Hemse vid Hablingbo. Vägen var min. Jag tog kurvorna fint. Körde inte långsammare än 90 mer än en gång (tvära vänstersvängen vid fidenäs: 40.) Det var vindstilla. Från motorn hördes bara ett skirt surrande. Det kändes som om jag körde en Mercedes E 500 från 2006 och inte alls en volvo 245 från 1990 med trasig stereo (vilket självklart bidrog till den sakrala stämningen i bilen).

Väl framme i Visby visade vi upp den förbetalda biljetten i incheckningen och svängde upp på bildäck. Gick upp till restaurangtorget och köpte frukost. Det tog ett tag att hitta platser. Båten var absolut full och jag och barnen fick hänga ett tag i barnens lilla biograf och titta på informationsfilm om nödutgångar och livvästar, innan Mimmi kom och sa att vi hade fått platser. Jag mådde finfint. Väldigt trött självklart, men ibland kan trötthet förorsakad av att man har gått upp i vargtimmen göra att man känner sig skönt mellow, nästan stenad.

Nå i varje fall. Vi försåg oss med frukostbrickor (som höll låg klass måste jag säga) och började äta. Barnen var vakna och betdde sig utmärkt. Vi till och med småkonverserade där vid bordet medan Visbys hamn försvann bakom oss när vi gled ut på en blank östersjö.
Då såg jag någon som jag instinktivit kände att jag tyckte om. Jag hann precis kväva impulsen att hojta "tjenare kungen" (som man ju gör när man träffar en god gammal vän) när jag såg att det var konstnären och barnboksförfattaren Jockum Nordström.

Jag har mött honom på liknande sätt en gång tidigare. En god dag för några år sedan. Solen sken och jag var pappaledig i kungsträdgården. Då mötte jag honom flankerad av två galleristtyper. Samma känsla då som nu. Man gillar honom direkt när man ser honom. Jag tror inte att det hade spelat någon roll om han var en offentlig person eller inte. Jag hade fått samma impuls ändå.

Det är svårt att sätta fingret på varför, men vissa person har det bara. Man kan vara likeable (lajkabel) och man kan vara det inte. Jonas Karlsson är ettt annat exempel. På något sätt strålar värme ut från honom. Det gjorde det från Jockum med. Jag känner inte Jockum Nordström på något sätt. Jag har aldrig talat med honom. Jag har aldrig talat med någon som har talat med honom, han kan mycket väl vara ett svin privat, har ingen aning, men ytligt sett gillar man honom per automatik. Det är något med blicken tror jag. Blicken som varken viker eller utmanar. Och graden av närvaro. Att befinna sig andligen och kroppsligen på samma plats. Det skapar trygghet. Jockum var på väg genom restaurangtorget på MS Visby, varken mer eller mindre, och han utstrålade inget annat heller.

Det jävliga är - tror jag i varje fall - att det inte går att göra något åt saken om man är en person som folk gillar eller inte. Inte utan terapi i varje fall. Inte utan en retreatfärd mellan Vamlingbo och Visby i ryggen.