John Truby bland annat

Stella Torsson Sparring
Mårten Torsson Sparring
Alexander Torsson Sparring

Så där ja, nu får ungarna i varje fall en träff var, om de googlar på sig själva. Det bjuder jag på. De är kanske lite unga än så länge, men det är en tidsfråga innan Stella sitter här och knappar in sig själv i sökrutan. Hon lär i och för sig få fler än en träff på sig själv den dan det är dags. Det är jag säker på. There is greatness in her.

Anna Pia Sparring

Mamma ska ha en också. Hon brukar googla på sig själv ibland. Det har hon erkänt.

Första gången jag gjorde det fick jag "0 matches" som svar. "Did you mean Andres Sarling?"
Och det kändes ju lite tomt.
Sen jag startade den här bloggen och eftersom jag är rätt så flitig, får jag flera sidor. Och det känns också lite tomt. Jag menar, det är ju jag själv som har genererat träffarna; Lite som att slå in julklappar till sig själv och gömma dem under granen och försöka glömma bort vem de är ifrån.

I dag var jag på drömfabriken och lyssnade på John Truby. Han ska fortsätta i morgon, så jag återkommer med mer detaljer om själva innehållet då. Jag kan ju ha missförstått något i dag, som klargörs i morgon, så jag tänker avvakta med att dra några slutsatser ett litet tag till.

En sak vill jag i varje fall återge: Bio Viktor, som är den stora biografen på filmhuset, var fylld till sista platsen, vilket innebär att det satt ungefär 400 manusförfattare och regissörer där. Alla var i god tid och alla - jag menar alla - var utrustade med papper och penna. Själv har jag missat det, men den här John Truby är tydligen störts just nu. Han har jobbat med Star Wars bland annat, och med hollywoodmått mätt måste det vara ungefär samma sak som att ha jobbat med Bergman. I varje fall. Efter en ganska rapp inledning av moderatorn (men med dåligt ljud) tog han plats bakom sitt lilla bord där han skulle sitta ner hela föreläsningen och ratta powerpointdatorn. Han var belyst med en lampa underifrån och jag fick associationer till Jean Michelle Jarre, som ju också trivdes bäst bakom bord med dator (och synth - det hade inte Truby).

I varje fall. Han inledde på smekande Los Angelesamerikanska och tackade ödmjukt för att så många hade kommit trots det vackra vårvädret (nervöst fniss från publiken).

Och så drämde han till:
"Jag jobbar inte med treaktsstruktur. Att skriva en historia utifrån en treaktsstruktur är som att sätta stödhjul på den. Nybörjare gör det, men knappast några proffs. Vill man cykla fort, cyklar man ju helst utan stödhjul Treaktsstruktur har inget med story att göra."

För den oinvigde låter kanske inte det här så värst revolutionerande. Men de som har arbetat med film eller TV, vet hur tungt idén´om de tre akterna vilar över manusarbetet. Se bara på valskissen några inlägg ner här i min blogg. (inlägget: "sänk den där jävla valen") De två vertikala linjerna som delar valen i tre delar, symboliserar aktbrotten. Och detta är en idé som vi har ärvt ända från Aristoteles.

Men bara nybörjare.
Det var absolut tyst i salen. Jag lovar att det inte satt en enda manusförfattare där, som inte kämpar med de tre akterna i sitt arbete. Som inte sätter dem högst upp på agendan när de kommer till struktur. Frågan: "men när kommer aktbrottet?" dyker upp i varje manusprosess minst en gång; Var det i tredje akten eller i andra?; Ska inte hjälten ha med sig det eller det in i tredje akten?
Och så säger han att det bara är nybörjare som ägnar sig åt treaktstruktur.
Vad säger det om oss?

Han avslutade skönt också: Det är viktigt att välja vilken genre en film tillhör. I Hollywood är de tydligen väldigt genrekänliga, så pass att det är viktigare för en film om den ska bli finansierad vilken genre den tillhör, än vem som spelar huvudrollen.
I varje fall: Det finns elva genres.
De tio första är:
ACTION
KOMEDI
CRIME (jag skulle översätta till KRIMINAL)
DETEKTIV
FANTASY
SKRÄCK
KÄRLEK
MYT
SIENCE FICTION
THRILLER.
Varje genre genererar sina egna grundläggande regler. Olika typer av scener SKA finnas med beroende på vilken genre man väljer. Varje genre väcker en grundläggande fråga, som gäller alla historier inom den genren; I Thrillers är den här frågan alltid: "finns det grund för mina misstankar"; i Komedier "visar jag upp mitt sanna jag för omgivningen eller håller jag upp en mask?"; I skräckfilmer är frågan: "Vad är mänskligt, vad är omänskligt (inhuman)?"
Alla filmer inom samma genre genererar också samma grundläggande aktivitet hos hjälten: Skräck: "att besegra monstret"; Kärlek: "att få kärlek"; Thriller: "Att unvika attack"; Fantasy: "att utforska en fantasivärld".

Tio genres. Tio system byggda av regler. Folk antecknade så att det googlade bland bänkraderna (jag med - annars hade jag inte kunnat skriva det här)

Men så kom han till den elfte genren: MASTERPEICE -MÄSTERVERK.
Och detta är en genre, som inte bygger på några specifika regler, utan är ett uttryck för filmskaparen att berätta en unik historia som inte låter sig berättas inom några givna system.
Man kunde ta på känslan av lättnad i salongen. Detta är min genre, tänkte 400 personer på en gång. Pust - nu slutar jag anteckna - typ.

Äh - men jo - ungefär.

I övrigt var alla där med några få undantag. Kai Pollak var inte där. Inte Johan Kling heller. Synd för dem, för Truby namedroppade deras filmer som typexempel ur olika genres. Han hade uppenbarligen sett dem.
Jag måste säga att jag gillar mitt skrå. Folk är trevliga mot varandra. Det hälsas glatt och alla har samma ödmjuka inställning inför skrivandet. Det märker man under minglet i pauserna. Stämningen är hoppfull, känner man. Och folk hjälper varandra till rätta. Paxar en plats i kaffekön. Lånar ut pengar till en fralla. Byter visitkort.

Rickard Hobert var där. Han satt snett framför mig.
All min kärlek till honom. Att han överhuvudtaget pallar med att visa sig offentligt efter all skit han (delvis oförtjänt) har fått utstå de senaste åren, tyder på stark inre moral och ett psyke av järn.
Han såg trevlig ut, tycker jag. Hoppas han kommer igen.