Efter en natt med dålig sömn

När jag startade den här bloggen gjorde jag det av två orsaker.

1. Jag skriver hela tiden. I min dator finns utkast till åtminsone 4 romaner och ett antal långfilmssynopsis. Ingenting är längre än 20 sidor och allt har kallnat. Och det gör ingenting. jag mår bra av att skriva, ungefär på samma sätt som jag mår bra av att träna. Tankar lägger sig tillrätta. Den där lilla klumpen som alltid sitter i halsen löses upp och spänningarna släpper. Det finns de som säger att en blogg skulle ta för mycket av deras tid. För mig är det inte så. Den lilla extratid som det tar att logga in och klistra in texterna gör varken från eller till. Det gör man på ett reklamavbrott.

2. Jag är fåfäng. Jag vill att människor jag inte känner ska läsa vad jag har skrivit och påverkas av det och jag har en idé óm att jag tycker om att höra talas om mig själv i tredje person.

Eller hade, kanske jag ska säga.

I går var jag ute och googlade på mig själv (det är lika bra att erkänna det, alla gör det ibland, om inte jag gjorde det vore det konstigt med tanke på vad jag just har skrivit om mig själv) och då hittade jag en referens till en blogg som jag inte alls känner till, där någon hade droppat en kommentar om mig och något jag hade skrivit.

Först blev jag givetvis nyfiken och lite uppspelt och surfade in på bloggen och läste. Där stod inget som med bästa vilja kan tolkas som illasinnat. Inga elakheter. Ingenting. Det var ett citat bara. Något jag skrev om Fredrik Virtanen för några veckor sen appropå att jag tycker att han är Sveriges bästa programledare. "Ibland känner jag att jag vill vara Fredrik Virtanen", hade jag skrivit. Och det var citerat. Och så stod det: Han heter Anders Sparring och tycker tydligen att...

Jävlar vad obehagligt det kändes. Jag gillade inte alls att se mitt namn så där. Någon hade kommenterat vidare på DEN bloggen och gjort sig lite vänligt smålustig på min bekostnad. Jag började rannsaka mig: Har jag fel i sak? Är det korkat att gilla Fredrik Virtanen? Borde jag ha varit tydligare? Borde jag ha skrivit: "Visserligen är Fredrik Virtanen säkert också olycklig ibland, men då och då drabbas jag av känslan att jag också vill vara lika bra på det jag gör för tillfället som han är just nu."?

Jag kände mig tolkad och uthängd och ångrade att jag hade publicerat de där raderna. Men det var inte det som gjorde ont. Det som kändes riktigt illa, var att jag, nu när jag har fått lite perspektiv, kunde se att jag publicerade just de där raderna, för att jag ville att någon skulle läsa dem och reagera på dem. Jag horade lite där kan man säga. För jag är ingen kille som håller på och tycker ditt och datt om nöjesprofiler. Jag är ingen kille som har någonting med Fredrik Virtanen att göra överhuvudtaget. Han är inte mitt stoff, om man säger.

I mitten av nittiotalet, när krönikörerna sköt som svampar ut jorden och stod och beefade på hannas krog, satt jag hemma och kände mig utanför. Det var som om jag mätte min status med deras måttstock. Men så hände andra saker i mitt liv och jag fick en annan måttstock och jag kände hur jag växte bort ifrån det där och in i mig själv. Och avsaknaden av den där typen av publicitet gjorde inte ont längre.

Nu är krönikörerna bloggare istället. Vi lever i en ny tid, och av någon anledning har jag glidit in i det där negativa beteendet att mäta mig med deras måttstock igen. Och jag börjar blogga mest för att få publicera mina texter. Efter ett tag börjar det klia. Jag läser några andra bloggar. Börjar fatta hur orden ska slängas. Glömmer bort Bodil Malmsten och stirrar mig blind på de lite yngre och Alex Shulmann-betonade. Och pang. Det är 1995 igen och jag känner mig som en lång nörd med för stora öron.

Den som har läst min blogg från start (det är visserligen bara ett par veckor sedan) har nog märkt hur mycket ytligare och mer effektsökande den är nu än vad den var då. Hur mycket mer jag krumbuktar mig för att märkas.

Det måste bli ett slut med det.

Min gode vän TAW, som i mina ögon alltid har sitt instrument stämt i rätt tonart, sände mig några rader. Jag vet inte om de exkt har med det jag just har skrivit att göra, men jag tycker att de passar bra som avtstamp till en denna min lite tråkigare, men kanske snäppet sannare blogg:

"När vi en gång accepterat att också mellan de som står oss närmast
föreligger ett oändligt avstånd, kan ett underbart liv sida vid sida
växa fram; om vi lyckas älska detta avstånd, som gör det möjligt för
oss att se varandra, klart avtecknade mot himlen."

Rainer Maria Rilke

PS. jag stryker inget ur bloggen. Det som finns där ska ligga kvar som referens (och säkert kommer jag att halka dit igen), även gårdagens halvsaggiga kommentar om en svensk artist som jag känner litegrann. DS