Om manus - en seg start är aldrig fel

”Lasse Holmqvist förbereder ny säsong av Här har du ditt liv.
Han befinner sig på det sluttande planet. Dricker för mycket och programmet hotas av nedläggning. Det är i början av åttiotalet och tittarsiffrorna har börjat vika till förmån för lite yngre och fräckare program (typ Jacobs stege).
Som inledningsgäst till den nya säsongen vill man från redaktionens sida ha en av landets folkkäraste komiker. Lasse invänder att detta är en person som är dokumenterat svårarbetad + att han förmodligen skulle slå backut och tacka nej vid den så kallade kidnappningen.

Grundkonceptet för här har du ditt liv bygger ju på att man kidnappar gästen, som alltså är helt oförberedd på att han eller hon några timmar senare kommer att vara huvudperson i kvällens stora TV-underhållning.

Producenten säger att man i detta fall kan frångå denna grundprincip. Saken är den att producenten redan har talat med huvudpersonen och att denna har uttryckt stor entusiasm inför att medverka.

Lasse ger sig motvilligt in i arbetet. Under researchfasen upptäcker han att det inte finns en enda person som vill eller kan säga någonting genuint vänligt eller positivt om den utvalde huvudpersonen.

Lasse Holmqvist vill avbryta, men hans producent vägrar. Och huvudpersonen verkar se fram emot sitt program mycket. Han är väldigt glad och hedrad och har till och med svårt att lämna redaktionen i fred.”

Det här är en i mitt tycke grym plot till ungefär en halv långfilm. Den tar ungefär 2 minuter att tänka ut och 3 att skriva ner. Men där stannar det. Resten av arbetet – från mitten av filmen fram till slutet - skulle ta mig 6 månader eller nåt. Och då snackar vi bara plot. Grundhistoria. Något som man kan söka pengar på. Därefter följer synopsisarbete. Grovmanus (ungerfär 30 sidor löpande text med stickrepliker) och slutligen manus (som i genomsnitt skrivs om i 7 versioner).

”Uttråkad, oglamourös mamma beslagtar sexåringens medsmusslade leksakspistol i kapprummet på dagis. Efter en som vanligt ganska meningslös dag på jobbet går hon för att göra några bankärenden. Hon rotar i handväskan efter leg och upptäcker plötsligt att folk runtomkring henne kastar sig ner på golvet eller sträcker armarna i luften. Hon tittar sig omkring efter orsaken och upptäcker att hon fått upp sonens - i och för sig rätt så realistiska - leksakspistol ur handväskan. Och att hon av en händelse har den riktad mot kassörskan. Och hon hör sig själv skrika: ”Det här är ett rån”.”

En hyfsad förstaakt. Därefter mörker.

Fan, ibland känner jag att jag rids av den här typen av idéer. De slår nästan alltid ner på kvällen när jag ska somna. Hela nästa dag är jag ofokuserad. Jag försvinner in i mig själv. Svarar frånvarande ”ja” när Mårten, 3, frågar om han får titta på ”sagan om de två tornen” på min dator. Och så spelar jag mitt filmembryo fram och tillbaka, från början fram till aktbrottet mellan ettan och tvåan, eller i bästa fall fram till mitten av akt två.

Ju längre dramatiska bågar man ger sig i kast med, ju starkare psyke måste man ha och för mig är den här typen av uppslag bara korrumperande - om det nu är rätt ord – men de kommer inte att leda vidare hur bra de än är. Problemet är ju att från nu, måste jag toppa min grymma öppningsidé. Kurvan måste peka uppåt. Men vad som händer är att när jag försöker bända in den i en fungerande dramatisk struktur, urvattnas den. Förr eller senare måste man dessutom besvara den oundvikliga frågan som varje författare bör ha besvarat redan innan han eller hon satte sig ner: Vad handlar min historia om?
Och där tar det slut. Idén var ingen idé. Det var en darling. Den hade ingenting med dramatik att göra. Den sa ingenting. Den var ingenting. Den handlade om ingenting.

Det är klart att båda mina uppslag skulle kunna ingå i ett filmmanus, men om det är jag som ska skriva det manuset, kommer de inte att dyka upp förrän långt in i arbetet.

I början ska det vara tråkigt. Jag SKA sitta tyst och småirriterad vid datorn och fundera i termer som: Hur berättar jag en historia om X på bästa sätt? Hur gestaltar jag det här grundproblemet? Hur skildrar jag på bästa sätt den där jobbiga grejen som hände när jag var liten? Och jag ska nästan ha börjat ge upp, när något litet händer. Jag kanske hittar en angreppsvinkel. Jag kommer fram till hur man vill att historien slutar eller jag kanske hittar en öppningsscen, just som en av de jag har beskrivit ovan.

Skillnaden är att nu har jag undermedvetet gjort en stor del av det tråkiga grundarbetet. Nu bottnar jag i historien och kan hantera motgångar under arbetets gång mycket bättre. Kurvan pekar uppåt och jag kommer inte att tappa modet om den börjar pekar neråt igen.
Svårare än vad det var när jag satte igång, kommer det i varje fall inte att bli.

Så funkar det för mig. Jag har dåligt psyke. Jag måste hela tiden känna att min historia lever och att jag förstår vad jag håller på med. Tappar jag tråden, är sannolikheten att jag ska hitta den igen mycket liten.

En detalj i sammanhanget som ändå måste nämnas för att inte den här texten ska kännas oseriös, är att jag aldrig har lyckats få ett filmmanus att gå hela vägen till produktion.
Men vem fan har det?