Jag missade de första tio minutrarna, jag råkade somna bredvid Mårten, men när jag slog på TV:n visade de upp valen-modellen. Det är en kurva som ska illustrera hur en film är uppbyggd och som följer konturerna av valens rygg, där lufthålet högst upp, där det brukar spruta vatten ibland, får representera slutfighten/krisen/filmens förlösning (typ den där scenen när Hugh Grant kämpar sig igenom Londontrafiken på väg till Julia Roberts sista presskonferens på ett hotell, forcerar vakter och slutligen lyckas nå fram med sitt kärleksbudksap).
Som tur var släppte man taget om den där jävla valen sen.
Jag börjar få svårt för såna där kurvor - eller modeller - för hur en film ska vara uppbyggd för att hålla publikens intresse vid liv. På Hedengrens bokhandel i Stockholm finns en hylla som jag och min kollega Janne Vierth brukar kalla för manusporrhyllan. Här trängs böcker med titlarna "How to write a script that sales", eller "creating unforgetable caracters". Vad dessa böcker saluför, är olika modeller av typen Valen, med lite olika aktindelning och synpunkter kring exakt efter vilket antal minuter den eller den scenen i ett manuskript ska komma. Och vi köper dem och smyger hem och skriver manus. Som blir iskalla, klumpiga och refuserade.
Trots att vi gjorde exakt som böckerna sa oss.
Vi följde modellerna.
Det är inte så att jag inte tror att det som sägs i de här böckerna stämmer, för det tror jag absolut.
Grejjen är att de saluförs som någon slags recept för hur man skapar ett framgångsrikt filmmanus. Det är där jag tror att man är illa ute. För vad de här modellerna kan göra, är att visa hur ett filmmanus ska se ut för att locka en publik när filmen är färdig.
Vad de inte säger ett jota om, är hur vägen dit ser ut.
I Kobra framträdde han Babel-regissören. Han är känd för att göra filmer med en uppbruten dramaturgi. Som svar på detta sa han en cool grej: När man bryter upp en berättelse - kastar om bitarna, kommer publiken att fylla i tomrummen sjävla. Och på så vis blir de delaktiga i berättandet.
Coolt och ganska självklart när han säger det så.
Han sa också att han visserligen inte berättar sina historier utifrån ett tidsaxel som är troget kronologin. Däremot är hans histsorier alltid trogna det känslomässiga förloppet.
Där har vi en kille som vet vad han håller på med! En kille som kan sitt berättande så väl och har det så väl inhällt i sitt känslosystem att han kan börja leka med bitarna, och ändå få ihop en fungerande dramaturgisk enhet i slutändan. Och säkert har han och hans klippare tittat på en eller annan valskiss på vägen. Det tror jag att alla gör. Men de gör det i efterhand. De stämmer av sin historia när den väl är berättad, mot en standard.
Ofta är det så att man gör det när något i filmen inte fungerar och där tror jag att valen är ett prima instrument.
Men inte som verktyg att skriva utifrån.
5 kommentarer:
tools not rules!
det är en jävla skillnad.
att skriva ett manus utifrån en given modell och förvänta sig en succé är lika korkat som att sedan hävda att problemet för utebliven framgång är att modellerna inte fungerar.
Richard Curtis (appropå Julia Roberts och Hugh Grant) filmer följer ofta den klassiska valmodellen och med "Love actually" som ett fett undantag är hans filmer både roliga och ibland rörande. har man en enkel historia och ram att luta sig tillbaka mot finns det mer utrymme för allt roligt "fluff". problemet är inte modellen, det är historien! det svåra är att fylla modellen med roliga karaktärer, intriger och dialog, med en bra historia! har du bara en intressant berättelse spelar det väl egentligen ingen roll hur den berättas, antingen blir man gripen eller inte. och vem vill skriva ett manus enligt konstens alla regler om ingen, inte ens du själv, tror på historien?
nej, det är skitsvårt att skriva ett bra manus (det vet vi båda två). modeller av alla dess slag, liksom avancerade manusprogram, är bara hjälpmedel, de underlättar arbetet, är något att gå tillbaka till när man kört fast. det verkligt tunga jobbet, att skriva manuset, är helt upp till författaren. då är det skitsamma om man har final draft eller screenwriter, läser Sid Field eller Robert McKee. men det skadar såklart inte att ha några modeller i bakhuvudet, i ryggraden...
Och slutligen.
Guillermo Arriaga skrev "Babel", "21 grams" och "Amores Perros". Ändå fick man klart uppfattningen att det var Iñárritu som var manusförfattaren... Givetvis handlar det om ett väldigt framgångsrikt samarbetet (båda är ju galet begåvade) men, frågan är: vem har brutit upp historien, författaren eller regissören/klipparen? båda? hur såg originalmanuset ut? hur jobbar de ihop?
lite väl vagt och ytligt "kobra" för min smak.
Point made,
jag tror att det var just detta jag ville ha sagt. En bra historia är en bra historia oavsett vilken struktur man jobbar utifrån.
Vad jag var ute efter specifikt är att många författare (inklusive jag själv) utgår från litteraturen på Hedengrens snarar än från en bra historia när vi skiver.
På fredag och lördag kommer John Truby till drömfabriken. I bästa fall lämnar vi filmhuset med inspiration att berätta våra historier, i sämsta fall går vi hem och försöker skiva film utifrån hans modell.
Eller är jag korkad nu?
Jag tror inte att det spelar någon roll om Inarratiu har skrivit manus själv eller om Alliaga har gjort det (även om det saggar att Kobra missade det). Vad som är viktigt är att han bottnar i det manus han filmar. Att han hittar i det och har gjort det till sitt när han sätter igång. Det är först då han kan göra stor konst.
Allt det här är förståss självklarhteter ute i den stora världen. Tyvärr inte alltid här hemma hos oss.
lät kanske hård, ingen kritik var riktad mot dig, vi står på samma sida!
men, valen kan väl få leva. den har fått ta oförtjänt mycket stryk. den är faktiskt ganska ofarlig, trots allt.
Javisst låt den leva! Dålig rubrik!
Men något annat måste in också. Något som inte är lika lättformulerat.
Intressant läsning, jag kommer gatanterat tillbaka för mer. Men nu är det sovdags, god natt!
Skicka en kommentar