Djurgården - AIK på Råsunda i kväll. Gud kan inte ha varit där. Djurgården vann med 2- 1. Aj, vad ont det gör.

Bra, då var det ur systemet.

I går, på Rosendahl, när vi låg där på en filt och kände oss som en familj, la både jag och Mimmi märke till en man i medelåldern som kom klivande över gräsmattorna med sin dotter i släptåg. "Jag orkar inte höra ditt jävla gnäll längre" sa han till dottern. Hon såg plågad, men sammanbiten ut och småsprang för att inte tappa kontakten med honom.

Jag tänkte att, ja, så där kan det låta, inte är det vackert, men ibland säger man så där som förälder.

När han hade kommit nästan ända fram till öppningen i häcken mot serveringen stannade han och fixerade sin dotter med blicken: "Tänk på att du gör det här för farmor." Och så slank han igenom häcken och hon slank efter.

En stund senare bestämde vi oss för att flytta vår filt närmare lekplatsen, och på vägen passerade vi det bord där den här mannen satt. Flickan halvlåg på marken en bit ifrån bordet, med ryggen åt sin far och käkade glass. Hon såg arg ut. Bredvid mannen satt en äldre flicka och mitt emot honom en mycket gammal kvinna. Kvinnan såg ut att vara närmare 90 och hon lyssnade uppmärksamt på något han sa. Hon lyssnade på honom som en mor lyssnar på sitt lilla barn, när det försöker berätta något som modern egentligen inte är intresserad av. Hon lyssnade för att det förväntades av henne. Det fanns ingen gnista av samhörighet eller uppenbart intresse i hennes blick, som i övrigt var glasklar. Där fanns bara en vänlig pliktskyldighet. Vid bordets kortände fanns också en far, men han var inte riktigt med såg man, han mest satt där och log.

Min första tanke var att den här kvinnan betyder alldeles för mycket för sin son; att när hon försvinner om några år, kommer han att gå under av sorg och frustration över att hon försvann innan han nådde ända fram. Detta är mina tolkningar, och det kan hända att jag såg det jag ville se, men likväl var det vad jag såg.

Nu i kväll, kom jag och tänka på Göran Persson och några sekvenser ur den där dokumentären som gick i våras.

Göran var rätt så nybliven som stadsminister och kunde nu fritt disponera Harpsund. Han gick där längsmed den tjocka granhäcken som skyddar för insyn och beskrev hur han som liten grabb brukade smyga omkring där ute för att få en skymt av Erlander.

Nu när Göran själv var herrn i huset, kunde han äntligen bjuda in sina gamla föräldrar - som också hade smugit omkring där utanför och spejat som barn - och visa dem hur det såg ut inifrån. "De var mest tysta", berättade Göran. "Jag tror att de kände en enorm vördnad."

Jag tror att Göran var väldigt besviken efteråt. Inte för att mamma och pappa var tysta och kände en enorm vördnad, men för att han innerst kände att de inte var bekväma i hans sällskap längre. Det blev inte det där lediga mötet barn föräldrar emellan som Göran hade sett framför sig. Det blev en audiens på Harpsund, där två barn som en gång hade försökt kika in genom granhäcken fick möta stadsministern.

Jag tror att Göran kände att föräldrarna mycket hellre firade sina somrar med någon annan släkting i dennes lilla stuga med utedass och 5 minuter till sjön. Att han trots sitt tjusiga ämbete, inte skulle bli älskad av dem så djupt som han behövde.

Jag kan ha grymt fel här. Men det var så det kändes. Det var så det kändes i går på Rosendahl också. Exakt så.