Problem/need

Jag såg K-special om Truman Capote med ett halvt öga. Inte på grund av ointresse, men någon slags influensa tycks ha brutit ut bland barnen (inte mag- dock).

I varje fall: Jag upplevde att jag störde mig på hur dåligt Truman Capote förvaltade den framgång han ändå fick med "In cold blood". Boken blev en succé och Truman fick ikonstatus och lyftes upp till nationalklenod nära på. Och detta trots hans oerhörda och uppenbara homosexualitet, i ett land där homofobi är inskrivet i grundlagen.

Trumans reaktion var att han - i korta drag - slutade skriva, gjorde slut med alla sina kompisar och söp och knarkade ihjäl sig. Den sorgfullhet som han tidigare lät skymta fram, mest som ett kokett vemod, vällde nu fram med full kraft. I en intervju från mitten av sjuttiotalet, när det hade gått tio år sen succén och Truman fortfarande inte hade publicerat något nytt, frågade journalisten varför. Det var en talkshowsitutation och Truman försökte väl vara så där härligt puttrig som alla amerikaner är i just en talkshowsituation, men när frågan föll kunde man näsan ta på Truman Capotes smärta. Han tappade inte masken, men en millimteter under ytan hade ångesten full kontroll över honom.

Varför? Truman Capote hade ju fått precis vad han ville ha. Han var upphöjd i hela amerika. Han var i uppmärksamhetens mitt. Han satte agendan i alla societeter som fanns att uppbringa i hela nordamerka. Detta hade varit hans dröm. Hans "desire".

Därför, att det är ytterst få människor som önskar sig det de verkligen behöver. På ett manusseminarium jag gick på förra helgen sa föreläsaren att det är mycket stor skillnad mellan karaktärernas behov och deras önskan. Och att det är i glappet mellan dessa, need/desire, som dramat utspelar sig.
Självklart säkert. Men som dramatisk nyckel är det brilliant.

För Truman Capote nådde dramat aldrig sitt klimax och han dog oförlöst. Så fruktansvärt tragiskt.