Söndagen

I går vaknade jag efter en alldeles för sen kväll med sprit och cigaretter av att Alexander inte kunde sova längre. Mimmi kved och somnade om, så jag fick gå upp. Var tvungen att börja med att byta bajsblöja. Nu är han ju rätt så liten kille fortfarande; ännu så länge är det inte någon direkt kaliber på hans bajsblöjor, men ändå - jag lutade huvudet mot badrumsspegeln och bad till gud att jag inte skulle tappa honom.

När allt var klart satte jag honom i hörnsoffans hörn med en hög leksaker och la mig liksom utanför så att han inte skulle ramla i golvet, och började titta på Gudfadern 1.

Jag måste säga att jag inte blev förvånad över hur mörk den filmen är. Tidigare måste jag ha missat avgrundsdjupen, men nu låg jag bara och darrade framför TV:n. Gudfadern 1 handlar ju bokstavligen om Michael Corleones resa ner i helvetet. Otroligt skickligt skildrat. Al Pacino är fantastisk. På några få scener lyckas han gestalta förskjutningen från oskuldsfull yngsta son i en stor familj, till en kallhamrat pragmatisk yrkesmördare och potentiell gangsterboss. Och man tror på det fullt ut. Varje steg tas med sån precission att man knappt märker förändringen. Ta bara scenen när han vägrar säga till Kay att han älskar henne. Det är några andra maffiosos i rummet, Kay sitter i andra ändan på telefon och bara ber om en kärleksbetygelse, men Michael förmår sig inte säga orden. Det skulle kosta honom för mycket. Han har gjort valet. Från och med nu respekt i maffians strikt manliga hierarki viktigare för honom, än kärleken till Kay.

Eller scenen på Lois restaurang i Bronx, när han ska skjuta männen som låg bakom mordförsöket på hans pappa.

Jag var livrädd hela tiden, trots att jag vet exakt hur scenen slutar.

Efter en timma och 45 minuter var jag tvungen att stänga av. Morgonsvallningarna hade övergått till en ilande huvudvärk. Alexander sov igen och jag försökte diska. Vid två tillfällen trodde jag att jag hade fått en hjärnblödning och tillslut vacklade jag i säng och kunde inte somna. Inte förrän ett par koppar kaffe och några kaviarmackor (koffein och salt - MImmi var vaken vid det här laget), kunde jag kliva upp och göra min reflektion. Jag är 40 snart. När som helst kan yxhugget inifrån komma. Jag är för gammlat för sånt här. (gudfaderna och sena kvällar med sprit och cigg).

Men i och för sig, jag är ingen festprisse av stora mått. En sån här kväll har jag högst en gång var tredje månad, så jag överlever nog ett par till. Jag hade ju kul!

På kvällen dog Nate i sin sjukhussäng, med David sovande på en stol intill. Vilken vacker dödsscen. Och för mig slöt den en helg med rubriken "från död till död". Från farmor i fredags till Nate på söndagen.

Vila i frid.

Måste bara skriva några ord om lördagskvällen mitt i denna dödshelg. Jag var välklädd till tänderna ska jag säga. Min vän TAW hade ekiperat mig så att jag såg ut som självaste prins Rainer av Monaco. Sober skjorta från Eton, vit kavaj med rosa näsduk i bröstfickan, matchande strumpor och nyklippt (tack min älskade MImmi för det). Det är härligt att vara lite fin ibland. Det måste bli mer av den varan i fortsättningen.