Bach

I går drabbades jag plötsligt av en oväntad och lite bisarr känsla: Ingmar Bergman dör snart.
Ja visst, Bergman fyller 89 snart och har åldrats avsevärt sen han gjorde Saraband, så som varsel betraktat är väl min känsla inte så mycket att komma med. Jag dessutom att jag tänkt att Ingmar Bergman ska dö snart rätt så ofta. I varje fall sen han fyllde åttio.
Men det som drabbade mig i går, var att jag såg så konkreta bilder.

Jag såg den gamle mästaren, trött, mager och uppenbart döende på ett sjukhus – Visby lasarett. Han låg i ett tråkigt opersonligt rum och var omgiven av några nära anhöriga. Rummet var trångt och den dominerande färgen var grönt. I Bergmans säng hade man lagt plast under lakanen för alla eventualiteters skull. Blommor fanns på rummet och en TV uppe under taket. På TV:n visades Dagens Dubbel.

En läkare fanns också i rummet och ett samtal mellan läkaren och en representant för de anhöriga fördes över Bergmans huvud. Exakt vad som sades vet jag inte, men innebörden var att eftersom det inte fanns något hopp om Bergmans liv, skulle han enligt sin egen tidigare uttalade önskan, transporteras med sjuktransport till sitt hem på Fårö. En sjuksköterska skulle eskortera honom och ta hand om honom fram tills det var över.

Sedan såg jag ett fönsterparti som vette mot havet. Framför fönstret hängde lätta genomsläppliga gardiner som räckte från golv till tak. Ute sken solen, men i rummet var ljuset milt och vänligt. Vid en vitrappad stenvägg som var rest i vinkel mot fönsterpartiet stod en säng. En enkel träsäng var det, bäddad med fina vita lakan . Rummet fortsatte in mot skuggorna i husets mitt, men sängen badade i ljus.

En förtrupp kom in i rummet, två personer bara som för att se att allt var ordnat till det bästa innan ambulanssjukvårdarna kom med båren. Ingmar Bergman höll ögonen slutna men han var vid medvetande. Någon vek undan täcket och så låg han där i sin säng. Det tog en liten stund, men sedan man hade ordnat och prövat sig fram med olika kuddar, tecknade han att han låg bra.
”Bach?”
Ingmar Bergman skakade på huvudet och pekade med ett krokigt Bergmanfinger mot fönstret. Någon öppnade det, men lät gardinerna hänga för. Utanför ledde klappstenarna ner mot havet. Det blåste knappt, gardinerna rörde sig bara lätt och vänligt i brisen. Det var som att de dansade för honom. Ingmar Bergman andades lugnt. Han höll ögonen halvöppna. Han var själv i rummet nu. Luften var sval och god att andas.

Han var inte ensam.

Nu när jag skriver ner bilderna – som ju är perfekta – inser jag att det inte var Bergmans död jag såg. Det var min egen. Hoppas jag.

För övrigt dog Povel Ramel i går kväll.
Hatten av för honom.