Jag har aldrig varit någon som det är lätt att tycka om.

När jag var liten väckte jag inte någon reflexmässig sympati. Jag gjorde mig obekväm; lät min röst höras och krävde min rätt. Jag var en dålig förlorare och tolkade mitt utanförskap som ett tecken på upphöjdhet. Jag bar på den korrumperande känslan – det var och är min grundkänsla - av att vara speciell och riktade min frustration mot dem som inte kunde se det.

Jag har aldrig varit den där lilla killen som blir illa behandlad av sina jämnåriga, men som genom sina tysta tårar väcker de äldre barnens rättskänsla. Jag skrek mig till respekt och när jag inte fick den skrek jag ännu högre och de äldre barnen hamnade tillslut i ringen runt de som gav mig stryk. Och där stod de och kände väl med varje moralisk cell i sin kropp att det var på tiden att någon lärde den där Sparring att hålla käft.

Jag bodde i Tuskö, 2 mil från närmaste asfalterade väg. Skolan låg i Långalma, inklämd mellan en dyngstack och en allmänning, skog, sten och myrstackar. Här slog den svage den starke, som Tomas Andersson Wij sjunger. Här var känslan av att eventuellt kanske bar man på något som var speciellt och avvikande, en dödssynd. Här stod lärarna också i ringen och bad för min stjäl när jag fick stryk. Per Strömmer var en av två, men vi kallade honom rektor och han rökte ett paket rulltobak om dagen. Hans evangelium var att man skulle hålla käft tills man hade lärt sig nåt (dvs tills man hade gått ut skolan) och att det var gott att skölja ner en sked lingonsylt med ett glas lättmjölk. Han var tyst men kunde harkla sig om det blev för stökigt i matsalen. Då blev vi också tysta. Vi lärde oss psalmverser, bad bordsbön och tackade gemensamt husmor för maten varje dag. Hon hette Siv och var gift med Per. Min mat, som självklart var specialbeställd från Östhammar eftersom jag inte åt fisk, brydde hon sig sällan om att värma upp. Om man grät och snoret rann kontrollerade Per om man blödde eller om något var brutet. Så var det sällan, man var kränkt, men något sådant kunde inte Per hantera. Man fick gråta klart medan han såg på ihop med tjejerna i femman. Gunvor var Pers dotter, den andra tjejen i femman hette Pernilla Mattson. Hon kunde inte läsa.

I klassrummet satt vi tre årskurser tillsammans. Fyrorna vid fönstret, femmorna i mitten och vid väggen satt sexorna. Året då jag gick i fyran, bestod sexorna av fyra brudar i medelåldern som redan hade stora bröst och långt blankborstat hår ner på ryggen. Sara, Annika, Elisabeth och Helena. Jag tror inte att någon av dem någonsin sa ett ord till mig. Om man i dag skulle försätta dem i trance i syfte att plocka fram varje minnesfragment ur deras barndom och fråga om de minns Anders Sparring, skulle de sannolikt svara nej. Med metallisk röst och på grov uppländsk kustdialekt. ”Näääj, ja komme inte ihåg han!”

Fast, näe, där har jag fel. Vid närmare eftertanke är det nog jag som har förträngt dem.