Spik i foten 2

Det är medeltidsvecka. Jag hade missat det. Stelkrampsvaccin gills inte nu. Foten blånar. I morgon bitti kommer två trälar och en herreman för att dra mig i en skrinda upp till en klok gumma i Lau som ska slå åder eller hugga av foten. Mina hosor kliar av ångest. Måtte hon låta det räcka med åderlåtning. Jag kan inte med att förlora en fot till.

För det hände sig ju i vintras då jag efter rekrytmötet tog vägen genom skogen att jag stötte på Klangen den odågan där i en glänta. Det var kallt så det ilade i träden och Klangen den stackarn försökte hålla sig varm genom att gnida sin bara överkropp mot en stor sten och på fötterna hade han bara ett par badtofflor. Han undra om jag hade en sup och det hade jag ju inte, men jag kände medlidande så jag gav honom mina rejäla STÖVLAR innan jag skyndade vidare hem mot Ida och ungarna alldeles naken i badtofflorna (ja, för det fanns ju inte strumpor på den här tiden). Aj vad hon bet kylan. Redan vid hor-Annas stuga var jag kall in på benpiporna, men hon vägra släppa in mig, trots att jag både truga och hota där vid dörrn. Så jag fick kämpa mig vidare hemåt och när jag såg det varma skenet från stugan och röken från skrostenen var foten redan förlorad. Jag visste det bara jag titta på den där i månskenet. Blå och redan ruttnande kikade hon tillbaka på mig där nere under snön, hon min vänstra fot.

Så jag tänkte att va fan och tog en sväng in i vebon och sågade av den innan jag linkade in i till de mina och hälsade dem med ett sturskt:
"Pappa är hemma. Hur många ungar har jag nu då?"