Jag såg Eskilstuna från E 20 i morse. Det var ungefär lika upplyftande som att läsa ett självmordsbrev. Punkthusen som sticker upp bakom lastbilsterminalerna och de där glesa pilträden som skärmar av varje svensk tätort från motrovägen. Skyltarna som visar vad centrum ligger. Norra infarten. Och södra. En slogan. Kör man i 120 har man passerat på under en minut.

E 20 går ligger som en lång suck genom hela mälardalen. Vägen är bred. Utanför tätorterna tar skogsplanteringarna vid. McDonaldsbyggen, nedlagda industrier, påfarter. Snabbspårvägen som går parallellt med oss nästan hela vägen. De där dubbeldäckade grågula tågen som då och då passerar en. Nykvarn. Kungsör, Eskilstuna, Arboga. Jag tänker: Vem vill kliva av här? Varför är Sverige så deppigt från vägarna? Jag försöker gömma mig bakom morgontidningen. Janne kör. Och när jag sitter där och drömmer mig bort till, tja Toscana, utbrister han: "Vilken vacker morgon!" Jag tittar upp. Vi befinner oss i en utförslöpa. Långt där nere syns ett säteritak, ett nybygge, betongfundamenten. Men över landskapet skiner plötsligt solen och det ser inte längre så där homogent och grått ut. Vackert nästan. Jag vill att det ska vara vackert. Jag tänker: Det här är mitt land och det är ett vackert land. Vi har vacker natur här. En kort stund är det så, innan molnen stänger gluggen.

Vid Kungsör stannar vi och tankar. Jag kliver ur bilen och sträcker på benen. Det regnar småspik. Det är 6 grader varmt. Utanför bensinstationen hänger gårdagens löpsedlar kvar. Sibyllakiosken mitt emot är stängd, igenbommad men i ett fönster blinkar forftarande en öppetskylt. En bit bort brakar de tomma timmerbilarna vidare på E-20 och jag fylls av en vemodig känsla av trygghet. Det är i det här landet jag känner mig trygg - i det här deppiga, deppiga landet, inte i Toscana. Inte i Provance. Jag kommer aldrig att vilja flytta härifrån. Jag kommer inte att kunna fungera utan de här kärva, tunga vägsträckorna. Jag har varit med om dem för många gånger nu. Det är här jag tänker störtst tankar. Det är här jag kan formulera mig. Killen i V70 som kör om, han är som jag. Vi äter samma vita blandning av spannmål och grisköttt varje dag, kryddad med slottssenap. Vi är svennar han och jag. Så är det med det.

På väg hem igen. Vi passerar Eskilstuna i spöregn. Jag gömmer mig bakom Aftonbladets sportbilaga. Janne kör alldeles för fort. Jag tänker att om vi dör nu, så dör vi åtminstone där vi känner oss hemma.

Eller som det står i visan:

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
och checkar in på mellanklasshotell
Och kommunerna har slogans och små hundar i rondellen,
Nordeuropas största badhus och en granskog full av älg

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
mellan pingstkyrkor, mellan Folkets Hus
Och på 60-talet lär dom fått ett bra pris på gult tegel
Jag reser in i natten, under vita gatuljus

Och fast jag ofta längtar bort
Är jag kvar här ändå
I den värld som jag känner och begriper
Och fastän vintern är för lång
och kostymen lite trång
är det här den värld jag känner och begriper

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
Emellan rummen mellan nu och då
Mellan fädernas fabriker som gett upp och inkarnerats
Till konferenshotell för mellanchefer från Borås

Jag reser mellan mellanstora mellansvenska städer
Och folk går man ur huse för nån match
Och jag ser solen sjunka tung och röd, och mitt
i veka livet, träffas jag av landet mitt
där jag far från plats till plats

(Mellanstora mellansvenska städer, Tomas Andersson Wij)