natt till måndag

Oh shit vad jag har skrivit i kväll, sen ungarna somnade har jag suttit framför datorn hela tiden och inte varit uppkopplad en sekund. Första versionen av sista avsnittet Laban ska vara klart nu och det gick så fort att jag hann med att öppna ett nytt worddokument och bara skriva. Jävlar vad jag gillar det. Jag lyssnade på gammal hederlig gubbrock under tiden. Pixies hela skivkatalog hanns med. Kökssoffan knakade när jag försökte hålla takten till musiken, jag hade lurar på mig så Mimmi trodde säkert att jag hade blivit plötsligt utvecklingsstörd ute i köket.
Men hon var ute på facebook. Hon varken såg eller hörde något annat. Tror jag. Hoppas jag.

Nu sjunger Kenta "just i dag är jag stark" på nattradion. Gripande. När jag var liten och bodde på landet hade vi en sommargrabb från en Stockholmsförort hos oss på somrarna. Han flöt in fint i familjen och gick helst med pappa ute på gården iförd blåställ och med en liten kniv i bältet. När han skulle åka hem till sin mamma och hennes kille igen, kunde man känna det där svaga men ändå otvetydiga motståndet från honom. Stackars hans morsa. Hon måste ha kännt att hon inte hade mycket att erbjuda. Här stod hon inför en frisk och stark bonnfamilj med fyra barn och vänstersympatier och inte en alkoholhaltig dryck i skafferiet och skulle försöka locka med sig sin lilla grabb hem till miljonporgarmslägenheten och diversearbetaren som just nu låg och sov ruset av sig på skinnsoffan. Det var samma sommar som Kenta sjöng den där låten och jag minns att vårt sommarbarn tyckte mycket om den. Ibland undar jag hur det har gått för honom. Någon gång har jag försökt luska. Googlat på honom och så, men utan resultat.Han var lätt att tycka om. Alla älskade honom. Jag hoppas att han tog med sig något av det upp i vuxen ålder.

Äh, det har säkert gått bra. Varför skulle det inte ha gjord det?