Paul Giamatti

Jag har varit ensam med barnen i kväll och plötsligt förstår jag hur alla halvtidspappor som skymtar där ute i bloggmörkret har det. Jag går fram och tillbaka, eller runt i cirklar och släcker små bränder, påbörjar projekt som hinner dö innan jag är tillbaka igen. Ingenting blir ordentligt gjort. Barnen försöker göra något. Stella vill träna streetdance i vardagsrummet och hon har verkligen hittat känslan.

Hon vill att vi ska stå i en ring, Alexander 11 månader också, alla ska vara med, annars funkar det inte. Och så ska vi dansa en och en medan de andra håller takten och gör något slags grundsteg. Stella börjar. Jag känner mig allt nervösare för hur jag skulle göra när det blir min tur. Precis som jag alltid gjorde under alla olidliga rytmövningar jag tvingades delta i när jag höll på med teater, och kunde känna doften av medlidande i rummet så fort jag var i centrum. Stella bjuder inte på något medlidande. Pappa, du har ingen känsla, säger hon bara och trycker handen mot hjärtat: Det måste kännas här! Och jag, 38 år, 201 cm lång, 95 kg tung, iförd en fruktansvärt jönsig hemmatröja, ser min egen spegelbild i balkongdörrens glas och känner bara antirytm. Tur att man är farsa och har lite pondus, för nu bryter jag och tar ett nytt varv i lägenheten. Hon spelar Kanye West och när jag kommer tillbaka börjar skivans bästa låt och jag rycks med ofrivilligt och börjar dansa. Nu har du känsla, NU HAR DU KÄNSLA, skanderar hon och ser ut som världens snällaste dramalärare, 6 år. Och jag, glad och lite berusad av berömmet jazzar på utan att bry mig om den frukansvärda spegelbilden längre. Mårten kommer också igång. Han är ju bara 3 år och något av ett naturbarn, tycker jag, men Stella sätter ner foten igen: Du har ingen känsla, säger hon till honom och han börjar gråta och stänger in sig på rummet: Jag har visst känsla, snyftar han. Säkert 10 gånger. Så är det slut på dansskolan. När Mårten lugnar ner sig kör de lite limbo med sopskyffeln och allt börjar flyta igen.

Jag går mina varv. Har slagit på en film - Robotar (med manus av Maud Olofsson - jo för den handlar ju, liksom alla de där pixaranimerade filmerna, om hur småföretagaranda och finuligt entreprenörsskap i slutändan vinner över storföretagens rovdrift) och serverar barnen glass med melon. Det luktar kiss på toaletten, vilket beror på att piratlocket vi köpte på IKEA inte sluter tätt, så att när barnen kissar rinner kisset ner på utsidan av toaletten och hamnar under kattsandlådan. Det luktar uteliggarkallisong där inne, hur mycket WIM man än strösslar på. Glassen tar slut, filmen tar slut, barnen börjar stampa i golvet och jag borde verkligen släppa ut katten. Han står vid dörren och skrapar och jamar, men jag kan inte röra mig ur fläcken. Jag har ett barn hängande från varje ficka. Överallt ligger leksaker och små barnrelaterade plastföremål som en gång låg i ett kinderägg eller i en happy meal-låda. Jag småplockar. Kör ner näsan i ett par underbyxor för att avgöra om de är nytvättade eller nyanvända. Just det här paret hamnar i smutskorgen innan jag rusar in på toaletten och tvättar nästippen med jättemycket tvål. Alexander får en snyting och gråter, Jag tänker att snart börjar jag skälla. Jag tänker att filmen som rullar på TV:n nu sen vi stängde av DVD:n förmodligen är väldigt bra och förmodligen skulle betyda väldigt mycket för mig i mitt yrkesutövande som manusförfattare om jag bara fick chansen att slå mig ner och titta på den. American Splendor, starring Paul Giamatti.

Och jag skulle vilja skriva om Paul Giamatti. Hur han bär upp sitt looserskap och nästan gör det till något vackert att se på. Hur han konsekvent utstrålar värme. Om hur han kan få en att både skratta och gråta i samma scen och hur han, bara han, kan leverera en öppningsreplik på en blinddate som "jag vill bara att du ska veta att jag är steriliserad", utan att den blir Woody Allenlustig. Vi såg Illusionisten här om kvällen. Medioker film, dåligt skådespeleri, trist foto och en lysande Paul Giamatti. Men nu handlar inte det här inlägget om honom. Det handlar om mig. Gullmarsvägens egen Paul Giamatti. Fast mycket längre. Och inte lika bra skådespelare.