Vem är du?
Jag är Anders Sparring, 38. Jag bor i Årsta med min flickvän, 3 barn och en katt som nog inte har så långt kvar. Varannan morgon cyklar jag med mitt mellanbarn till dagis över skanstullsbron och eftersom jag just har pumpat däcken går det riktigt fort. Han i barnsadeln brukar skratta, men själv tänker jag bara på att försöka klå rekordet på 12 minuter.
Jag är bra på att laga mat, bra på att köra bil men usel med en boll. Jag tycker om att skriva och gör det alldeles för mycket på den här bloggen och alldeles för litet i de dokument som ligger på min hårddisk i mappar märkta med "idéer" eller "arbetsbok" eller "uppslag". Jag jobbar som manusförfattare och då skriver jag alltid ihop med min vän Jan Vierth.
Jag beundrar min flickvän och älskar henne djupt. Tillsammans kämpar vi på med ungarna och ibland känns det som att hon håller mig under armarna. Ibland känns det som att jag håller henne under armarna. Jag har en stor familj, 3 syskon och vi håller oss så nära varandra vi bara kan. Mina föräldrar bor bara 100 meter från mitt hus och vi ses flera gånger i veckan.
Jag älskar AIK men tycker inte om att gå på fotboll längre. Jag har några få vänner som jag hoppas att jag alltid kommer att ha kvar.
Ofta drömmer jag om ett annat liv. Om ett bekvämare liv, ekonomiskt oberoende och med någon slags ryktbarhet. Högmod kanske. Så jag försöker ligga lågt på den fronten.
Jag läser rätt många bloggar och känner mig ofta berörd av dem. Ibland så pass att jag måste gå några varv runt i lägenheten och bara trampa ur mig energin.
Ibland lyssnar jag på riktigt bra musik, men jag har en dotter som kan haka upp sig på en låt så pass att hon måste höra den 50 gånger på raken. Jag är trångbodd. Ibland lägenhetsporrsurfar jag på hemnet. Det finns för få fyror i Årsta.
I dag ringde jag för första gången till SVT:s klagomuren. De hade slängt in hockey istället för bolibomba (igen). Sånt kan göra mig förbannad. Och jag gillar inte hockey.
Nu ska jag sova. Gonatt!
Påskafton vid Jarun
3 veckor sedan
20 kommentarer:
Och du har läsare här ute i bloggosfären som tycker om att läsa din blogg, just för att du skriver som du gör just i detta inlägg, berättar livet här och nu, rakt av men aldrig utan finess.
Och det är jag väldigt glad för.
Jag vet inte hur jag hittade hit, men du skriver så att jag kommer att komma tillbaka.
du är varmt välkommen
Högmod före fall?
"Tillsammans kämpar vi på med ungarna" Ursäkta, men varför har ni skaffat er tre ungar. Det kan ju knappast varit en nyhet att det det kräver tid och energi att ta hand om tre ungar. Fast med tanke på att ni nödvändigtvis måste bo så nära resten av familjen låter det som om du är en osäker människa som verkligen måste ha en försäkring för framtiden då dina föräldrar gått bort.
Då kommer du säkert att förespråka att dina barn inte får bostätta sig längre bort än 1 km, MAX.
Om man är SÅ beroende av sin familj är det förståeligt att man är en inskränkt kolletivist.
Dessutom märks det hur janten skriker i inlägget. Du längtar efter oberoende, men lägger band på dig själv och kallar det högmod. Snacka om att förtrycka sig själv.
Tror inte anonym har barn...
Det är svårt att föreställa sig hur det är att ha tre barn innan man själv är där...
Jo, jag har själv tre, snälla och väluppfostrade. Fast jag minns hur det var när dom var mindre, det var jobbigt och man måste kämpa och prioritera ganska mycket...
Har Googlat lite på "Anders Sparring" nu när det var ett "om mig" inlägg - hmmm många träffar blir det... och nu kommer man säkert se namnet på eftertexterna också...
Till Peter Olesen
Om man skaffar sig tre barn så finns det ju en anledning. Jag menar de kommer inte över en natt. Om man vill ha tre barn så får man vackert ta hand om det.
Om man inte får tre barn utan 0-2 så kan man lägga mer krut på sig själv. Jag kritiserade beslutet och Anders Sparrings konstaterande att det faktiskt är kämpigt.
Men visst, du har rätt jag har inga barn själv, men det räcker med att se på hur körde ens mamma är för att konstatera att det är ett jobbigt. Snacka om att ha snevriden syn på att ha barn.
Det var för kanske fem år sedan en artikel om att småbarnsföräldrar inte får semester, men va lustigt då? En annan sommar så var det artiklar om att förskolepersonal klagade på att föräldrar lämnar sina barn på dagis, trots att de har semester. Man kan förvisso inte veta hur exakt vad man måste sysselsätta sig med, men nog finns det starka föraningar, annars är man direkt bakom flötet.
Holger
Innan jag fick barn... jag var nog absolut den bästa barnuppfostrare som världen skådat - med min systers tre barn!
Jag visste ju precis hur det skulle vara.., och så där tänkte då inte jag göra, och så där skulle inte mina barn få göra, och så där...och inte skulle jag skaffa mig 3 barn som jag inte orkade med!! Ja, jag var verkligen min systers rena fasa!!
Men hon skrattade bara åt mig, och sa: "Vänta du, tills du får egna barn.. då kommer det nog att låta helt annorlunda!"
Så rätt hon fick... idag har jag ju insett att teori är en sak, och praktik något mycket större, vackrare, och ofta så lång ifrån den teori man så starkt trodde på innan..!
Jag har inga barn.
Barn är ett helvete.
Ni har alla haft felaktig syn på hur det är.
Får man barn så händer följande:
Barn=Inget eget privatliv.
Barn=Inga behov som tillfredställs som är dina, om du inte blir glad av att fullständigt utmattad efter en dag beskådar barnen då de sussar i sängen...
Barn=Ställa upp på allting som barnen säger i synnerhet idag då snorungarna bestämmer redan då de är under 5 år, och detta beror på att de vuxan inte fattar att de inte ska vara vänner med sina barn, utan föräldrar.
Exempel: Stygg=Sanktion direkt. T ex ingen tv på hela veckan, eller utan dessert under en dag.
Om man inte kan sova=Ligg kvar i egen säng tills du somnar, om det nu tar 5 timmar.
Om man inte äter upp sin mat får man ingen mat förrän bevisat att man äter upp den.
Sanktioner ska implementeras.
Dock ska man alltid visa kärlek, men det gör man inte genom att vara vän med barnet, och verkställa (nästan) alla deras begäran.
OCH ändå om man kör på detta sätt är det ett helvete. Hur i helvbete tror du att du skulle kunna göra ett bättre jobb än syrran, vad hade du för belägg för det då innan du skaffade egna barn. Då har man sjukt dålig självinsikt.
Holger
Om du tror att min teori är dålig... Då skulle jag gärna vilja veta vilken praktik du har... Är du slav under dina barn?
Holger
Dessutom är det stor skillnad på att ta hand om någon annans barn, och att ta hand om ens egna.
Varför är det så enkelt att vara mormor/morfar/farmor/farfar, gentemot mamma/pappa, Elisabeth, kan du svara på den frågan?
Jag har redan svaret: En mamma/pappa får aldrig någon paus (ibland kanske, men det är mycket kort).
Allt jag har pratat om har varit om att många har felaktiga förväntningar innan man får bran.
När man väl har skaffat ungarna så har man gjort sitt val, om man inte är sugen på att få sina barn att komma till familjehem, och då kan man klaga, men man ska inte skylla på att man inte visste, eftersom barn minst 20 år av utan eget liv, och då ska man vara beredd att göra den uppoffringen. Många skaffar just barn eftersom att de just inte har ett eget liv...
Holger
Ojojojoj.
Det var ord och inga visor.
Anders!
Hoppas du inte slås ner av Holgers ord.
I kampen finns det också en skönhet!
Dessutom så är världen inte så svart och vit som det påstås.
Men det vet du ju redan.
Det har du ju visat i dina texter.
Tycker en viss Anders
....Holger,Holger-lägg ner!-Alla har lyckligtvis inte samma värderingar som du här i livet.
Holger, du tar upp en del exempel på vad som händer då man har barn, men du har inga, dvs du vet faktiskt inte vad du pratar om och jag tror att du skulle tjäna på en lite ödmjukare inställning...
Jag ser inte Andres "kämpa med ungarna" som klagan utan som ett konstaterande att det det inte livet på en räk-macka utan att det kräver prioriteringar och kompromisser...
Annars är just tre barn lite speciellt. Min erfarenhet är att det blir en stor förändring med barn, på många sätt - man förstår sina föräldrar på ett annat sätt - över en natt (oftast).
Med två barn märker man att det är lite mer jobb än med en, men inget är direkt nytt. Den stora förvåningen inträffar med nummer tre. Man tror lätt att steget skall vara mindre än mellan ett och två men det är större. Jag håller en, frugan har en och så har vi en som springer löst :)
Vi tyckte de första 5 åren var jobbigast, men det var vi beredda på, nu säger alla att det är jätte-jobbigt med tonåringar - vi har två, en på 15 och en på 13 - inga problem alls faktiskt.
Just nu upplever jag och frugan istället glädjen med (stora) barn och det är faktiskt värt de första 10 åren, lätt!
Till Anonym ovan: Vilka värderingar åsyftar du?
Peter Olesen Varför ska man välja att ha barn över huvudtaget? För att det blir roligt efter 10 år?
Holger
Holger,du verkar ju i det närmaste avsky barn...,rätta mig om jag har fel?
Jag avskyr inte barn, om de inte är extremt väluppfostrade eller håller sig på behörigt avstånd, och har föräldrar som markerar hur mycket de kan spela ut.
Jag är sannolikt mogen då jag blir 50 år. Då kan jag låta mitt liv bli fullständigt eliminerat av de små monstren.
Det här är min slutkommentar.
Vilken dålig stämning det blev.
Jag tror att det mesta är sagt i och med Peter Oelsens, Elisabeths och en viss Anders kommentarer.
Holger, mitt tips till dig: Skaffa ALDRIG barn, inte ens när du har fyllt 50. Om inte annat, så för att skona små barn från att ha dig som pappa.
Ture: Låt dig inte avskräckas.
Skicka en kommentar