Min lille lille släkting

"jag vaknade/ med en känsla av att vålnader/ lagt ner sin kraft på mig"
Bruno K Öijer

Ibland känner jag så - inte som i dikten, där vålanderna ger kraft att se vidare, utan som en slags dränering. Jag sov minussömn i natt. Jag klev upp långt tröttare och långt mindre bearbetad än jag var när jag gick till sängs. 7 timmar blev det sammanlagt, stenhård sömn. Minussömn.

Jag har en blåsa på vänster tumme, stor som en mindre släkting. Eller som en sån där siamesisk tvilling som inte blev klar och som upptäcks först när man gör en tandröntgen i nian, fast på tummen. Det var i lördags kväll när jag bjöd mina syskon på middag och skulle vara lite snajdig och hålla maten varm på en upphettad tallrik, som det brann till. Tallriken höll väl ungefär 250 grader när jag tog tag i den. Alla skrek innan jag kände smärtan och jag lyckades rädda tallriken ner i vasken utan att den gick sönder. Man ska spola kallt vatten på i en halvtimme sägs det, men vi skulle just äta. Det var gott sa de. Jag kände ingen smak. En blåsa på tummen. När man har vant sig sitter den rätt bra där ute faktiskt. Den gör ju ont som sjutton, men förflyttar också smärtfokus ut i periferin på något sätt. Jag måste tänka mig för när jag ska knäppa jeansen och vränga på mig skorna, annars funkar det rätt bra - skriver gör man ju med de andra fingrarna och cyklar gör man med fötterna.

Jag skrev om min lille Mårten i går. Numer kallar han sig för Bingo, men i morse var han riktigt låg. Jag hade absolut inte tid att fånga upp det, så när vi kom till dagis liksom rann han in på avdelningen och upp i fröken Jörgens famn. Tack gode någonting för manliga barnskötare som vågar vara män på riktigt. Jag misstänker att Jörgen är minst sagt ett fullgott pappasorrugat på dagarna, men känner faktiskt inte ett spår av avundsjuka - bara tacksamhet.