Gamle Svarten

I dag släpps Svartenbrandt ut ur finkan igen. Han måste ha suttit länge den här gången, för jag hade faktiskt fullständigt glömt bort honom. Han tillhör verkligen det förflutna och sitter där någonstans i mitt förträngda 70-tal och sprider otrivsel omkring sig tillsammans med Clark Olofsson. Jag har en kompis vars farsa jobbade på posten och blev rånad av Svartenbrandt två gånger. Som ett led i någon sags krishantering blev han erbjuden ett möte med psykopaten, men jag tror att han tackade nej. Det kan jag verkligen relatera till. Har man blivit siktad på med pistol av samma person två gånger, vill man knappast träffa honom igen, hur goda föresatserna än är. Trots att jag ser mig som en vänsterkille med ett ganska mjukt humanistiskt hjärta, ser jag inga skäl i världen att släppa ut en sån som Svartenbrandt igen. Han har skrivit en bok om de svåra åren, säger han. "Innan jag dör vill jag göra något bra", säger han.

Sorry, men jag tror honom inte. Lika lite som jag tror Jackie Arklöw när han ber om ursäkt för alla de bestialiska brott han har gjort sig skyldig till. Eller Clark Olofsson för den delen. En gång på 80-talet. Clark var ute ur finkan och satt i någon panel och pratade så att man förstod om sig själv och sitt liv. Han hade utbildat sig till journalist och hade tonade pilotglasögon och såg ut som en mjukis. Folk där i panelen verkade verkligen gilla honom. Jag i TV-soffan gillade honom. Alla gjorde det. Någon sa att den där Clark verkar vara en "reko kille". Två månader senare åkte han dit i Göteborg med flera hundra kilo knark och vapen. Jag tänker på min kompis farsa. Hur fjäderlätt hans historia om sömnlösa nätter efter Svartenbrandts båda rånförsök väger, om man jämför med den om Svartenbrandts nya liv. Och boken lär sälja bra.