Ställtid

"Nu har vi ändå fått fason på alla rutiner inför hösten", kom jag på mig själv med att tänka för en stund sen. Barnen sover före 22 andra dan i rad och jag har kommit igång och jobba riktigt bra. Men så inser jag att det är den 19/11 i dag. Om en månad är det slut och sen börjar en ny säsong med ny ställtid. "Nu har vi äntligen kommit igång med vårterminen", det brukar man väl tänka någon gång i slutet av april va?

Och jag tänker att det är där någonstans felet ligger. Just den där ställtiden, insteget, när jag väntar på att något ska dra igång på allvar och inte ser hur tåg efter tåg rullar förbi den där lilla perrongen som är just mitt liv och mina möjligheter. Det blir aldrig något stort av mig om jag ska tänka så där hela tiden. Det är de som kan köra i 110 redan den 25 augusti som vinner. Vi som går och känner in hösten tills första snön redan har kommit, kommer liksom aldrig längre.
Det ni.

Jag träffade för övrigt en god vän som hastigast i dag och under den korta promenad vi fick tillsammans tänkte jag hela tiden: "Jag vill klaga, det känns som att jag borde klaga, för helt nöjd är jag faktiskt inte, nu jäklar ska jag klaga, nu ska han få höra." Men hur jag än rullade runt orden i munnen, fick jag det inte att stämma. Och jag hörde hur min beklagan lät som ingenting i hans öron. Jag startade om, släppte inte taget, försökte börja på ny kula, men det blev inget. Och jag märkte hur han var inne på samma spår, men att jag bara blockade honom med fraser av typen: "Ditt liv är grymt. Du bor i våning. Du har fast anställning. Titta på mig istället."

Bilden är tagen någon gång runt den 14 juli. Stella äter frukost i Skåne. Jag tänkte: "snart är det sommar på riktigt", och en vecka senare: "nu är snart hösten här."